I trädgården utanför den röda villan i Dormsjö springer hundarna Ebba och Micke runt, runt och jagar varandra. Gården är stor med många gröna ytor och växthus, kaniner och höns.

Valpen Micke är bara fem månader och försöker bära bort både skor och väskor i hallen där Pietro tar i hand. Och presenterar sig som Peter.

- Jag brukar säga Peter när jag träffar svenskar. Det är enklast så.

Familjen Narinx består av Pietro och Monique och deras två barn Michelle och Lizanne.

I juli 2005 lämnade de staden Heerlen i Holland, vid gränsen mot Tyskland och Belgien. För att flytta till Sverige och Hedemora.

Efter ett ha hyrt ett hus i Kloster en tid flyttade de in i det gamla elevhuset som ligger ett stenkast från Moniques arbetsplats Dormsjöskolan.

- Vårt hus i Holland var en tredjedel så stort. Och varje dygn passerade mellan 2000 och 3000 fordon på gatan utanför, berättar Pietro.

Han och Monique tycker att kriminaliteten har brett ut sig i Holland de senaste 20 åren. Narkotika och olika småbrott är vardagsmat och trångboddheten gör att många holländare söker sig till Sverige.

- Det kändes inte tryggt när man har barn. Vi var på semester i Sverige och märkte hur lugna barnen blev, helt annorlunda. Pressen är mindre här och tempot är lugnare, tycker Monique.

Men det slutgiltiga skälet till att familjen valde att lämna Holland var att Pietro fick en arbetsskada. Han arbetade som trädgårdsmästare och ramlade från en lastbil. Knät blev så illa tilltygat att doktorn trodde att han skulle bli rullstolsbunden för livet.

- Men jag tänkte att så ska det inte bli. Jag blev lite knäpp i huvudet och gjorde allt för att bli bra. Och i dag går jag utan problem.

Försäkringsbolaget ville inte betala ut någon ersättning eftersom de ansåg att Pietro fortfarande var arbetsför. Företaget gick i konkurs och de fick sälja sitt hus.

- Systemet fungerar inte i Holland längre, det är min åsikt. Jag kände mig utclearad efter min olycka. Samhället är tufft för den som inte kan försörja sig själv.

Han slår ut med händerna i en uppgiven gest.

Flytten till Sverige var lite på vinst och förlust. Genom sin svärfars kompis hade Pietro fått några månaders arbete på ett företag i Falun. Men vad som skulle hända efter det visste de inte.

- Första tiden var väldigt tuff. Vi fick nästan ingen hjälp med någonting. Barnen hade det hemskt i skolan eftersom de inte kunde språket, säger Pietro.

Att få personnummer tog några månader.

- I Sverige är det omöjligt att leva utan personnummer. Köpa bil, skriva in sig på arbetsförmedlingen, skaffa försäkringar, öppna bankkonto... allt! menar Monique.

Bland annat hade de stora problem med Migrationsverket. De skickade först in sina uppgifter till verket i Västerås och kompletterade sedan via internet. Internetuppgifterna hamnade i Uppsala och det gick två månader utan att familjen hörde något.

- Sedan fick vi veta att de två kontoren inte hade kontakt med varandra. Kunde ingen ha ringt oss?

När familjen kom bestod språkkunskaperna av tack, hej och hej då. Men barnen lärde sig snabbt i skolan och för Pietro och Monique började samtal med grannarna ge resultat.

- Folk var lite reserverade i början, men när de såg att jag också gick upp klockan sex, åkte till jobbet och kom hem skitig lossnade det. Då var man någon som jobbade och gjorde rätt för sig, säger Pietro.

Svenskan och holländskan är väldigt olika språk, tycker båda. Och förstås bäddat för missförstånd.

- Jag sa trosa istället för trasa i början, skrattar Monique.

Och Pietro, som nu arbetar i Garpenbergs gruva, hade också sina problem.

- Jag sa att jag skulle baka in lastmaskinen i början. Men nu säger mina kollegor: du bakar inte in lastmaskinen längre Peter. Man måste kunna skratta åt det.

I dag känner de sig etablerade i samhället. De har fått svenska vänner och njuter av tillvaron på landet. Moniques föräldrar har flyttat till Stora Skedvi.

- Det är trevligt att ha dem nära även om vi känner att vi klarar oss själva i dag. Allt går bra nu och vi vill absolut inte flytta tillbaka. Men vi saknar våra kompisar och jag saknar att gå ut på torget och handla på marknaden.

- Och jag saknar att ha ett stort socialt umgänge och gå ut på puben. Här dricker man på ett annat sätt, i Holland tar man något glas vin men här super man. Det finns inget mellanting, tycker Pietro.

Känner ni er som svenskar eller holländare?

- Mer svensk, säger Pietro.

Något som utlöser ett gapskratt hos äldsta dottern Michelle.

- Barnen är mer svenska än vi. För oss kommer det nog alltid vara fifty/ fifty, säger Monique.