Han gjorde klubbens första hockeymål 1945.
Relaterat
Classe Westholm är i dag 82 år och var HSK:s första målgörare i hockey. "Första året spelade vi åtta matcher. Jag var 18 när jag gjorde första målet." berättar han. Foto: Liv Andersson
HSK inför en match mot Karlberg. Bakre ledet från vänster: Wille Wallenkampf, tränare, Bror Bodin, Rune Gustafsson, Classe Westholm, Evert Aronsson och Rune Mases. Främre ledet från vänster: Ture Jansson, Folke Sellberg och Roland Wieslander. Foto: Okänd
Foto: Maria Hansson
I dag lördag var det meningen att det skulle bli stor baluns, men den fick ställas in på grund av för få anmälningar.
- Kvällen krockade med många andra evenemang, men det kommer att bli en fest framöver, förklarar Nina Johansson på HSK:s kansli.
När det begav sig var det Classe Westholm som gjorde klubbens första hockeymål 1945.
- Det var någon som passade pucken till mig och sedan gjorde jag mål, berättar han.
Att han inte minns exakt hur målet gick till har sin förklaring. Classe har nämligen spelat 301 matcher för HSK och på de matcherna gjorde han 349 mål. Den allra första matchen spelades mot Krylbo och Hedemora vann med 1-0.
- Vi lånade bandyklubbens zebrarandiga tröjor och så hade vi golfbyxor till det, säger han.
Några hjälmar använde man inte, de kom först på 50-talet. Men lite skydd hade spelarna i alla fall.
- Vi hade ju ingen hockeyutrustning utan använde samma benskydd som för fotbollen och så virade vi gamla Aftonbladet runt benen och knöt fast. De gubbar som hade hand om laget köpte in fem ishockeyhandskar som vi fick dela på. När A-kedjan och B-kedjan bytte av varandra under match så fick de lov att byta handskar också, säger Classe och skrattar gott.
Det spelarna tog sig fram på isen med var inte nödvändigtvis skridskor i dagens mening.
- Det fanns helrör och halvrör, helrör det var sådana skridskor som finns idag, halvrör det var skenor som man spände fast utanpå skorna.
När Classe började med hockey var det naturis som gällde. Då blir säsongen kortare än när man spelar på konstis. Det var något som laget försökte kompensera för.
- Det gällde att träna så mycket man kunde på hösten. Vi sprang varje kväll förbi Matsbo, över Lassbo brunn, över Nibbleberget och in till stan. Säkert en mil, så vi var oerhört konditionsstarka. Sen tränade vi fys med boxarna.
När så vintern väl kommit och det blev dags att köra igång med hockeyträningen på allvar så var det inte i Hedemora laget tränade.
- Den första isen kom inte på Hönsan eller Brunnsjön utan på de små tjärnarna runtomkring. Så då var det en kille som hette Smås som samlade oss i sin buss och körde oss till en frusen tjärn i Grådö. Och så satte han på lysena på bussen så vi kunde se att spela. På så sätt kom vi på is tidigt.
Även om det inte fanns konstis i Hedemora så hade laget en hockeyrink, den låg först på Stallplan invid Hönsan. Banan flyttade 1948 till Prosthagen, där Vasaliden ligger idag. Men något omklädningsrum fanns inte den första tiden, spelarna fick lösa det på bästa sätt.
- Från början klädde man om hemma. Sen klädde vi om i Wahlmanska huset, där fanns det ju vatten till och med, så att man kunde ta en dusch efteråt. När planen flyttades till Prosthagen så fick vi byta om i brottarklubbens lokaler som låg i hyreshusen vid Sveaparken. Vi gick därifrån i parad genom stan, hockeyklädda och med helrören i handen, säger Classe och ser ut att drömma sig tillbaka.


























































