Linnéa, som sjunger solo och i kör i kyrkor och andra konsertlokaler och som dansar i högstadiegruppen Frogz och i den åldersmässigt blandade gruppen Funky Feet, har tilldelats Musik- & Dansskolans dansstipendium för höstterminen 2011. Det innebär att hon i sommar får åka på ett veckolångt dansläger.

– Jag blev så överraskad att jag nästan inte förstod att det var mitt namn som ropades upp.

I motiveringen beskrivs hon som en tjej med höga ambitioner, en fantastisk dansare med otrolig utstrålning och danskänsla.

Men även om det varken syns eller märks har hon en funktionsnedsättning – dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter. Den delar hon med ungefär tio procent av befolkningen.

– Bokstäverna byter plats och dyker upp där de inte ska vara, förklarar hon

Hennes bokstäver skulle kunna liknas vid dansare som struntat i att öva in sina danser, turer och rörelser, dansare som inte underordnar sig helheten.

– Jag läste inte så bra som liten och i sexan fick jag reda på vad det berodde på, att det fanns en anledning till att jag läste långsamt. Nu i högstadiet, där det är fler prov och mer läsning, har det blivit lite jobbigare, särskilt i SO- och NO-ämnena, där det är mycket läsning och nya ord och begrepp.

Däremot har hon lättare för att skriva och att uttrycka sig i skrift, något som många andra dyslektiker kan ha problem med.

– Men på en del uppgifter får jag lägga ner mer tid och kraft än vad mina kamrater behöver.

Orättvist?

– Jag accepterar att det är så här och försöker göra det bästa av det. Jag försöker – delvis med hjälp av mamma – att vara strukturerad, att hålla ordning och att se dyslexin som en utmaning, en svårighet jag ska klara av.

Och hon klarar skolan bra, samtidigt som hon läser in nya sångtexter och övar in nya danser.

– Jag är imponerad av hennes mod och målmedvetenhet. Jag behöver aldrig tjata på henne – åtminstone inte när det gäller att öva dans, säger Linnéas mamma Titti, som själv dansat i showdansgruppen Toadz och även i Björborevyn.

Själv tror 15-åringen att musiken – sången och dansen – bidrar till att öva upp hennes koncentrationsförmåga, som hon har stor nytta av i vardagstillvaron.

– Jag har lätt för att koppla bort ljud och kan koncentrera mig trots att andra pratar.

Hon berättar att lärarna känner till hennes svårigheter och hon är nöjd med deras stöd och med hur kamraterna behandlar henne.

– Det är bra när elever berättar om att de har dyslexi eller andra svårigheter. Då kan jag och andra lärare anpassa undervisningen och när det handlar om dyslexi vara extra tydliga och strukturerade, säger dansläraren Stina-Kari Axelsson, som betonar att när det gäller frivillig skolverksamhet får lärarna inte alltid reda på elevernas särskilda behov.

Linnéa har valt att här berätta om sin dyslexi – för att få det stöd hon behöver, men också för att öka förståelsen för funktionsnedsättningar och för att andra ungdomar och äldre ska se att det trots svårigheter av det här slaget går att leva ett bra och innehållsrikt liv.

– Ibland kan jag önska att jag kunde läsa snabbare, men samtidigt vet jag ju inte hur lätt eller svårt det är för andra, jag vet bara hur det är att vara Linnéa Näs, säger hon.

Och hon är beredd att kämpa för att livet ska fortsätta att vara som en väl repeterad, men ändå fantasifull dans.