- Vår äldsta son och vi föräldrar och syskon har alltid blivit behandlade med ödmjukhet och största respekt. Vi har alltid fått stöd i för oss svåra situationer och alla på avdelningen har alltid utan undantag gjort sitt yttersta för att hjälpa oss när det känts som jobbigast, säger Maria Imre Andersson.

Nu när hennes son ska flyttas till vuxenhabiliteringen ville hon tacka alla på barnhabiliteringen genom att skänka en tavla som hon själv målat.

Men barnhabiliteringen meddelade att de inte kan ta emot gåvan, landstingets regelverk tillåter inte att tavlan tas emot.

Maria Imre Andersson har haft tavlan med motivet av en bevingad häst på olika utställningar och har sett barns glada reaktioner.

- Ofta har jag hört barn säga "titta mamma, en häst med vingar".

Barnen har velat ta på tavlan och det har de fått göra. Under tavlan finns en lapp med texten " De här tavlorna tycker om när man känner på dem med händerna". Tavlorna är målade med en tjock pastejstruktur som ger en skrovlig yta.

- Det är lite speciellt för min son kunde inte prata. När han var liten var det en logoped som sa "ska vi inte försöka med bilder".

Maria skissade snabbt några bilder av föremål som låg på bordet framför dem. Hennes son kunde omedelbart koppla bilderna till föremålen.

- Det var väldigt speciellt, då talade han om för mig vad jag ska göra, säger Maria Imre Andersson.

Maria Imre Andersson är nu upphovsman till ett häfte innehållande 700 bilder som används som stöd till barn i Sverige, Finland och Norge.

- Vi har hjälpts åt jag, Emil och logopeden.

Maria Imre Andersson tycker att det är mycket ledsamt att inte få visa sin uppskattning till personalen på barnhabiliteringen.

- Jag tycker att det är konstigt att man inte kan göra ett undantag. De har ju inte sett tavlan ens och jag har redan bilder som jag gjort uppsatta på avdelningen som sitter utan för rummen på avdelningen så att barnen hittar sitt rum. Hoppas den dagen kommer att de får ta emot tavlan och att jag får vara med när den hängs upp, säger hon.