Det regnar helt rättmätigt på de familjehem som inte tar sitt uppdrag seriöst och på allvar. Men det stänker på de familjehem som lägger ner engagemang och kraft i barn som vingklippta och ofta svårt traumatiserade behöver dessa fungerande familjehem.

Jag har under drygt 20 år arbetat som familjehemsmamma och under den tiden har nio härliga ungdomar "blivit vuxna" i vårt hem. Vi känner inte igen oss i den debatt som pågår.

Just nu har vi två extrabarn (vi använder inte ordet "fosterbarn") varav Jennifer är ett av dem. Vi har tillsammans bestämt oss för att berätta vår historia för att visa att det goda exemplet finns.

Jennifer kom till oss en augustidag för fem år sedan efter en vädjan från de sociala myndigheterna i hennes hemkommun. Socialsekreteraren verkligen vädjade, och jag menar vädjade, om att hon skulle få komma, de sökte desperat efter ett hem åt henne. Jennifer hade då hunnit avverka flera familjehemsplaceringar samt en tid på behandlingshem. Resultatet av de tidigare placeringarna hade inte slutat bra.

Den snabba information vi fick av hennes handläggare var knapphändig. "Det handlade om en flicka med identitetsproblem".

Den dag Jennifer klev in på vår gård förstod och med ett osäkert "hej jag heter Jennifer", förstod jag att hon skulle stanna och bli ett av våra många barn.

I dag är Jennifer 18 år. Hon går andra året på gymnasiets medieprogram och har precis kommit hem från Lettland där hon å skolans vägnar dokumenterat ett projekt som skolan driver. Det handlar om funktionshindrade barn och barn som vistas på barnhem.

Jennifer är en i det stora hela en harmonisk tjej, med stor social kompetens, med framtidsplaner - och det viktigaste av allt med en stor tilltro till sin egen förmåga.

Men resan dit har inte varit helt given eller enkel.

Jennifer: Jag minns den där dagen när jag kom hem till er så väl.

- Jag var helt inställd på att jag inte skulle stanna här så länge. Jag levde i stunden och kände väl egentligen inte att jag hade någon framtid.

Men ödet - om det finns nåt sådant - ville annorlunda.

Jennifer gjorde också allt som stod i hennes makt för att visa att hon var det "besvärliga" barn hon hunnit bli stämplad som under skolgången och i de sociala myndigheternas journaler.

Den första tiden vi tillbringade tillsammans kan betecknas som en tid av smekmånad, något som är vanligt när barn placeras i familjehem. Det är när barnet känner sig tryggt testet kommer - och i Jennifers fall kom det med besked.

Utåtagerande - det är så det heter i det sociala språket. Och det blev Jennifers sätt att visa att hon mådde dåligt.

Jennifer igen:

- Jag fick ju mina utbrott. Det var något jag hade haft med mig sedan jag var liten. Det hade lönat sig att göra så.

De så kallade utbrotten var inte måttliga, kan jag som "mamma" intyga. Men Jennifer försvarade dem med att hon hade DAMP, det hade dom sagt i skolan.

Som den lekman jag var som familjehemsmamma kunde jag inte se några som helst tecken på att Jennifer hade någon bokstavskombination. Vad jag såg var en intelligent tonåring med stor vilsenhet.

Efter ett så kallat utbrott konsulterades hennes handläggare som kom tämligen omgående på hembesök. Då framkom det - och detta ser det en praktskandal - fanns en psykologisk utredning som diagnostiserade Jennifer som förståndshandikappad.

Jag hade satt henne i vanlig skola i en alldeles vanlig klass. Det framkom att hon hade vissa kunskapsbrister av förklarliga skäl. Jennifer får själv berätta.

- Det var i mellanstadiet som skolpsykologen kom fram till att jag var förståndshandikappad. Skolan satte mig i särskoleklass. Men jag fick mina utbrott även i skolan, så jag fick inte vara med på lektionerna. Jag fick sitta ensam i korridoren utanför klassrummet.

Detta fick naturligtvis konsekvenser för Jennifer. Hon fick jobba hårt för att kompensera de kunskapsbrister skolan i hennes tidigare hemkommun hade orsakat henne. Men med uppställning av nya lärare i den nya skolan gick detta att lösa.

- Den dag jag fick besked att jag kommit in på gymnasiet kändes som en härlig revansch, kommenterar Jennifer.

Men som sagt resan dit och till den insiktsfulla tonåring hon var och är har inte gått spikrakt.

Jennifers tester hemma var många och uppfinningsrika. Det handlade om rymningar. Det handlade om att på ett raffinerat sätt visa för de biologiska föräldrarna att hon kändes sig sviken. Men framför allt och nästan alltid handlade om att pröva oss vuxna i familjen. Vuxenvärlden hade i flera sammanhang svikit Jennifer och vi stod som representanter för detta.

Lika många sömlösa nätter som Jennifer gav mig, lika många var besöken på barnpsykiatriska kliniken som i hennes fall inte gav särskilt mycket förrän vi stötte på den psykiatriker som efter ett kort samtal kunde konstera att Jennifer inte alls hade DAMP - eller som han uttryckte det: Jennifer du har inte alls DAMP -eller ADHD som vi numer säger. Den diagnosen stämmer inte alls in på dig

Därmed var en av stigmatiseringarna borta och det fanns ingen anledning för Jennifer att leva upp till detta. På väg ut från sjukhuset försvann DAMP-barnet. Den själuppfyllande profetian hade spelat ut sin roll.

- Men jag hittade ju andra vägar att testa, påminner Jennifer om. Alla rymningar och allt stök med kompisar. Men det gick ju över som tur var.

Stora Jennifer - och lilla Jennifer i en samma förpackning, vad jag började tycka om henne.

Vi som familjehem och Jennifer hade vid det här laget hunnit byta handläggare. Omoragnisationer hör till vanligheterna på socialkontoren. För oss blev detta en vinstlott. Den organisatoriska uppdelningen var den att vi hade en handläggare som stöttade oss och Jennifer hade en som hon kunde vända sig till och prata i förtroende med. Så har det varit tidigare vid de extrabarn vi har haft - vi känner alltså inte igen oss i de beskrivningar som nu ges i den pågående debatten.

- Det har varit bra att ha en speciell socialsekreterare att vända sig till. De gånger jag har vänt mig till dem så tycker jag att de lyssnat på mig och tagit mig på allvar. De har också förstått vad som varit viktigt och i dialog med mig tagit upp de saker som kan ha varit obehagliga med de vuxna som finns i mitt familjehem.

Handläggarna i Jennifers hemkommun kom på täta hembesök. När Jennifer bjöd oss på sina utbrott och när vi hade svårt att hantera dessa, eller när vi vuxna i familjen tvivlade på att vi inte räckte till, fanns de där. De kom antingen på snabba hembesök, svarade alltid på telefonen när vi ibland i förtvivlan ringde. Vid ett tillfälle bröt handläggaren ett möte för att tala och rådgöra, stötta mig via telefon.

När man arbetar som familjehem är stöttning av sociala handläggare oerhört betydelsefull. Som familjehemsförälder arbetar du ensam.. Man försätts nämligen gång på gång i situationer där man ska fatta beslut som har avgörande betydelse för barnets framtid. Rakt uttryckt: testerna från barnen kan När det gäller den resa vi, Jennifer och jag, samt den övriga familjen har gjort tillsammans, så kan jag svara att den har varit värd varenda minut. Detsamma gäller de övriga extrabarn som vi haft.

vara så tuffa att det kan hända att man stannar upp och frågar sig om allt engagemang, all kärlek man investerar i barnet är värda de uppoffringar man gör.