Därför totalförstördes Egnellska huset
Larmet gick strax efter klockan två natten till den 1 augusti 2007. En brand hade utbrutit i Pub Engelbrekt på Stigaregatan i Falun.
Vad ingen visste då var att lågorna som flammat upp i puben skulle generera den största insatsen för räddningstjänsten Dala Mitt det året. Alla tillgängliga resurser larmades in.
Men deras insats skulle inte hjälpa.
Det intilliggande Egnellska huset totalförstördes.
En olycksutredning som gjordes internt av Dala Mitt efteråt, visar att det var på grund av brister i den egna insatsen som det slutade så.
Utredningen visar att branden, som var anlagd, startade på innergården vid en lastkaj till lågbyggnaden som rymde puben.
Den branden kunde snabbt släckas.
Men faran för spridning underskattades.
Rökutveckling signalerade om att brand förekom i en lågdelsutbyggnad på Egnellska. Risken för spridning till övriga byggnaden bedömdes som stor och därför sattes stora personalresurser på att bekämpa den.
Samtidigt kunde en dold brand sprida sig i pubbyggnadens väggkonstruktion och resultera i att en öppen brand uppstod på plan ett, ovanför puben.
Den branden spred sig till vinden på pubbyggnaden. Ett beslut togs om att bekämpa den med skärsläckare.
Det beslutet skulle bli ödesdigert.
På grund av bristfällig utbildning användes inte skärsläckaren på rätt sätt. Istället för att angripa elden från gaveln på lågbyggnaden, vilket enligt utredningen gett maximal släckningseffekt, försökte man släcka genom takets långsida.
Det var enligt utredningen i princip verklningslöst.
Man öppnade även luckor i taket, vilket ledde till att brandgaser kom i kontakt med syre och antände. Resultatet blev en öppen brand i vindsutrymmet på lågdelsbyggnaden.
Från det brinnande taket var det bara 50 centimeter till en takfot på det Egnellska huset. Trots en uppenbar fara för brandspridning dit, säkrades inte närliggande utrymmen med skum.
Istället togs ett beslut om att ta in en grävare och skapa en brandgata mellan huskropparna. Riktigt, visar utredningen. Men det skulle inte heller hjälpa.
Listor över tillgängliga utomstående resurser saknades och därför tog det för lång tid att få fram en grävare.
När en sådan anlände till olycksplatsen var det redan för sent. Elden hade fått fäste i takfoten på det Egnellska huset.
Förloppet blev en tilltagande och svårsläckt vindsbrand.
I det läget gav insatsledningen upp tanken på att rädda det Egnellska huset. Istället riktade man in sig på att försöka begränsa branden till att bara omfatta det huset.
Då man inte tagit fram ritningar på huskroppen hade inte insatsledningen kännedom om att det fanns brandfast tegel på vinden.
Med den vetskapen hade man kunnat låta vinden brinna av, under kontrollerade former, och ändå räddat resten av huskroppen.
Men då räddningsledningen inte visste det, utan istället använde sig av en utrymningsplan som tagits ner från väggen i det Egnellska huset, valdes en annan metod.
Två vattenkanoner sattes in som ovanifrån pumpade ut mellan fem kubik vatten per minut. De enorma vattenmängderna sköljde över vinden, dränerade genom samtliga bjälklag och hamnade slutligen i marken, under husets bottenplan.
Följden blev, enligt utredningen, att huset förstördes av vattenskador.
I efterhand visade det sig att vattenskadorna skulle ta sex månader att torka upp.
Utredningen visar att räddningstjänsten flera chanser att rädda det Egnellska huset.
Men felaktiga bedömningar, bristande kunskap i användning av utrustning och en rörig situation på olycksplatsen ledde till att utgången blev en annan.
Kulturskatten Egnellska totalförstördes. 80 miljoner kronor gick upp i rök.
Dala Mitts egen utredning lämnar inte plats för smicker.
Betyget för den egna insatsen blev: Underkänt.












