Jaktintresset går i arv
När Lennart Strands far, Erik, läste godnattsagor var det bara jakthistorier, inget annat.
– Jag minns att jag låg i sängen och lyssnade med andakt. Det var hur spännande som helst, minns Lennart vid köksbordet hemma i Selja.
Relaterat
Artikelbilder
Lennart Strand har jagat i 53 år och har varit jaktledare i 50 av dem.Det svartvita fotot är från 60-talet.Fotograf: Birger Nylén
Lennart tillsammans med sin trogne jaktkompis, sexårige gråhunden Bamse.Fotograf: Birger Nylén
Sonen, Kenneth, är också uppväxt med mer eller mindre kryddade berättelser om älgar och harar och hundars bravader.
Det är vanligt att intresset för jakt går i arv från far till son.
– Farfar jagade faktiskt inte och jag vet inte riktigt varifrån min far fick intresset för jakt. Men han hade en äldre kompis i Vinäs, som var en riktig luring till jägare. Pappa berättade om ett äventyr som är preskriberat vid det här laget.
Lennart minns:
"Pappa var 14 år. Vinäsgubben frågade om han ville hänga med på jakt. Det var inte så noga med områden och jakttider på den tiden, de sköt för att överleva. Pappa hängde med. "Försök hitta en kudde med fågeldun", bad gubben. Pappa hittade en kudde och de cyklade iväg mot Budsel. Där "bytte" de till dressin, åkte en bit och klev av. De gick en bit in i skogen. Sätt dig här, Erik, sa gubben och gick längre in i skogen. Pappa hörde ett skott och älgen låg död. De styckade älgen och när de skulle gå från platsen sprättade gubben upp kudden och började strö ut dun i blodspåren. "För att vilseleda folk och få dem att tro att vi hade varit ute på fågeljakt".
– Jag hängde med pappa jämt från det att jag gick i skolan, berättar Lennart.
Kenneth började följa Lennart när han var hundförare och det var då han lärde sig mest, konstaterar han.
– Jag fick lära mig hur man går fort och smidigt utan att låta för mycket genom att trampa på kvistar och liknande. Hur man läser av terrängen och tar hänsyn till vind. Var på skogen man ska gå för att ha störst chans att hitta djur och vilka vägar djuren förflyttar sig så man lätt kan komma i läge.
– Jag tror inte det är fler än fem älgar jag skjutit. Jag har haft lägen men det har ofta varit "fel" djur.
Kenneth säger att han är glad att få ha varit med under en tid när det varit ganska lättsamt att jaga. Då han kunnat släppa hunden utan oro för att den skulle bli tagen av vargen.
– Nu blir det mer och mer olustigt att röra sig i skogen när man är hundförare. Risken att förlora hunden och inte få den med sig hem har ökat mycket under senare år. Inom älgjakten verkar det dessutom bli mer och mer byråkrati vilket innebär svårigheter för speciellt hundförare då man inte kan styra vilken typ av älgar som hunden får tag i. Hunden kan komma att jaga fel djur en hel dag utan att man får skjuta den.
Nästa vecka åker far och son till norra Jämtland för att jaga tillsammans.
– Det ska bli härligt
