Bara Bolidens Garpenbergsgruva överlevde, det är i dag Sveriges äldsta gruva som fortfarande är i drift med anor från 1300-talet, kanske ändå lägre tillbaka i tiden och med synnerligen framgångsrik prospektering på djupet har den nya gruvan som nu byggs gyllene år framför sig.

De i dag vattenfyllda gruvorna är om de är sulfidmalmsgfgruvor alla tickande miljöbomber som i Falun, Stollberg och Saxberget om nu inte efterfrågan i Kina, snart Indien och i framtiden världen tredje folkrikaste land Indonesien också behöver Bergslagens malmer till sina nya industrier.

Dalarnas gruvor har en skrämmande men också stolt historia.

Bergslagens gruvor har anor tillbaka till medeltiden, järnet, silvret och kopparn lade grunden för välståndet i Sverige.

Både Sverige och Falun upplevde under 1600-talet en storhetstid. Perioden mellan 1611 och 1718 kallas inte för inte Stormaktstiden – och Falun med nästan lika många invånare som Stockholm var genom sin koppargruva oerhört betydelsefull för finansieringen av alla krigen. Stormaktstiden slutade i Karl XII:s långa ryska fälttåg djupt inne i Ryssland.

Ungefär lika långt kom sedan Hitler vars krigsmaskin byggdes med svenskt järn från tyskgruvorna i bland annat Bergslagen. En del historiker anser att det var järnet som gjorde att Hitler avstod att ockupera Sverige.

AB Statsgruvor bildades 1950 där man förde samman alla "tyskgruvorna" som sedan andra världskrigets slut administrerats av den statliga flyktkapitalbyrån. De gruvor som övertogs var Stollberg, Intrånget, Norberg, Håksbergsfältet (Håksberg, Iviken, Källbotten och Ickorrbotten) samt Lekomberg och Sörvik.

Blötbergsgruvan var också tyskägd fram till efter andra världskriget och köptes 1949 av köpte Stora Kopparbergs Bergslag.

Efter kriget så steg gruvproduktionen i Bergslagen kraftigt fram till 1970-talet då Bergslagens gruvor förlorade sina konkurrensfördelar, i järnets fall närheten till ståltillverkarna. 1970-talets stålkris ledde till att 13 masugnar stängdes, bland annat metallurgin i Domnarvet som hade fyra masugnar som kokade stål på malm från Grängesberg, Blötberget och Håksberg. I dag finns bara SSABs masugnar kvar i Oxelösund och Luleå som gör stål på LKABs malm. I Bergslagen görs sedan stålkrisen det mesta stålet på skrot.

När den sista stora exportgruvan i Grängesberg stängdes 1989 så berodde det på exportkonkurrens från ännu billigare malm från Brasilien och Australien.

Så var det fram till 2004 när malmpriserna stack iväg med Kinas efterfrågan.

Efterfrågan nu drivs framförallt av utvecklingsländerna med Kina och Indien i spetsen där Indonesien sedan väntar. Med en allt högre materiell levnadsstandard för genomsnittsbefolkningen i dessa länder samtidigt som kostnaderna i de kinesiska järngruvorna på grund av allt lägre järnhalt gör att det finns hopp om Bergslagens gruvor även om de bästa prisåren troligtvis har passerats.

Uppskattningsvis väntas enligt Raw Material Group en global genomsnittlig tillväxt på tre procent fram tillår 2030 då stålproduktionen väntas uppgå till 3000 miljoner ton, att jämföras med dagens produktion om 1 400 miljoner ton. Då kommer nästa stålkris, för då har dagens stål tillverkat på malm nått sådan ålder att det blivit till konkurrenskraftigt järnskrot.

För sulfidmalmsgruvorna ser framtiden olika ut beroende på om det är guldet som lockar eller zinken.