– Jag vill bidra till forskningen, säger skidkungen i en DT-intervju om den totala orkeslösheten, rädslan och hur han skulle ta sex månaders sjukdom till om bara dottern Julia blev frisk.

Det mesta är sig likt när Gunde Svan, 50, drar igång kvalheat efter kvalheat med sin megafon på Snöå skidstadion. Gunde skicross, där tredjeklassare från skolorna i Vansbro kommun tävlar, avgörs för trettonde gången och i finalduellen kastar sig Gunde själv ut i spåret med en till synes aldrig sinande energi.

Men bilden är en illusion, trots att Gunde Svan befinner sig i vad som skulle kunna betraktas som ett andra hem.

Sviterna från den twarsjukdom han känt av sedan i somras sig fortfarande påminda.

– Jag kan fortfarande känna mig väldigt trött vissa dagar. Det går upp och ner, men de sista fyra veckorna har det gått åt rätt håll och om jag varit på ett isflak tidigare är jag på torra land nu. Det verkar som om den antibiotikakur jag får nu är den rätta, och även om läkarna sagt åt mig att inte anstränga mig för hårt betyder det väldigt mycket för psyket att kunna åka lite skidor igen och komma in i vardagen igen, säger Gunde Svan när DT möter honom på i ett soligt Snöån som skvallrar om vår med droppande istappar och plusgrader i februari.

Du tvingades tacka nej till SVT:s Mästarnas Mästare i september. Vad var det som hände?

– Det var riktigt tråkigt att jag inte kunde åka, jag hade sett framemot programmet. Jag tror faktiskt att min uppladdning bidrog till att jag blev sjuk; jag hade tränat och var i bättre form än jag har varit på flera år och förmodligen var jag mer mottaglig för sjukdomen just då.

Hur har tiden varit sedan dess?

– Så orkeslös som jag har varit vissa stunder… jag förstår inte hur otränade personer och överviktiga ens tar sig upp sängen när de drabbats av twar med tanke på det tapp jag själv råkade ut för. När jag var som sämst orkade jag inte knyta kängorna, jag fick ta på mig stövlar i stället. Jag har aldrig varit rädd när jag varit sjuk tidigare, men det blev jag nu.

Vad har läkarna sagt till dig?

– Olika saker hela tiden, jag har skickats runt mellan experter. Man tror gärna att vi har den bästa sjukvården i världen, men när nåt sånt här händer börjar man fundera hur det står till med spetskompetensen inom vissa områden. Det finns inte många läkare som jobbar med twar och det värsta är att det tar sån tid när man lever i ovisshet.

Och det vill du göra nånting åt nu?

– När jag bli jag frisk vill jag ta tag i och driva frågan. Jag lär inte vara den sista som drabbas av det här och jag har fått hundratals mejl av människor med samma problem som jag har. Jag vet inte hur det ska gå till, om jag ska stödja forskningsprojekt eller vad det kan vara, men jag vill uppmärksamma sjukdomen twar och förhoppningsvis ska vi kunna hitta nån läkare som är tillräckligt intresserad för att lägga krut på de här frågorna. Förhoppningsvis leder det till att man kan ta reda på vilken typ av antibiotikum som hjälper.

Hur mår din fru Marie och din dotter Julia?

– Det går åt rätt håll, även om de är något efter mig i behandling och tillfrisknande. Mest tänker jag på Julia, det svider fruktansvärt mycket att hon fått hela sin säsong spolierad när hon inte kunnat träna. Man vet ju själv hur det var när man var aktiv, då räknade man timmarna man skulle hålla uppe med träningen. Nu har hon varit borta från träningen i månader och det är imponerande att hon håller ihop det mentalt, det hade aldrig jag klarat som 18-åring. Hade jag fått välja skulle jag ha gått sjuk i ett halvår till om bara Julia blivit frisk.