Snön knarrar torrt under skidorna när Hans-Olov Hansson, kallad Hanse, ger sig ut på dagens jobb - att spåra vargar nära Siljansfors sydväst om Mora. Sedan 2006 har han jobbat heltid som länsstyrelsens naturbevakare. Tidigare var han ansvarig för björnarna i Orsa Grönklitts björnpark - och förövrigt den som fixade Kamtjatkabjörnarna till parken.

Han trivs i jobbet. Ansvarsområdet är dock stort. Han omjrådesansvarig för rovdjuren i Mora, Orsa, Älvdalen, Siljansnäs och Leksand.

– Det är ett fritt jobb under stort ansvar. Vi har mycket att göra. Tiden räcker inte riktigt till för allt man vill hinna med, säger han.

Jobbet varierar mycket. De främsta uppgifterna är att inventera och övervaka rovdjuren - och hjälpa dem som på olika sätt påverkats och drabbats av rovdjuren. Oftast vet han inte riktigt vad han kommer att göra förrän arbetsdagen börjar. Rovdjuren styr verksamheten.

– Det kan bland annat handla om att hjälpa fäbodbrukare att akut få bort rovdjur, att ge råd om olika möjligheter till skydd, att sätta upp akutstängsel, att berätta hur drabbade kan få ersättning för rovdjursskador eller att besikta djur som rovdjur dödat, säger han.

Under denna tid på året domineras arbetsdagen av varg och loinventeringar, som i sin tur ligger till grund för naturvårdsverkets bedömningar och regeringens rovdjurspolitik.

– Det är ett omfattande jobb att kontrollera om en föryngring skett i ett revir. För att konstatera en enda föryngring måste vi enligt reglerna spåra löporna i tre kilometer, tre olika gånger, med minst fem djur. Om spåret försvinner upp på en väg där spåren inte syns måste vi börja om. Likaså om flocken sprider ut sig inför jakt. Det blir oftast krångliga spårningar på skidorna. Det kan ta många dagar att konstatera en enda föryngring - eller inte, säger Hanse.

Ibland har han mött upprörda människor, när han exempelvis tvingas dokumentera om tamdjur dödats av rovdjur eller inte.

– Men det är förståeliga reaktioner. Exempelvis att möta en djurägare som fått en hund eller ett får dödat av rovdjur. Det brukar dock inte vara något problem att möta de känslorna. Jag har inte råkat på någon som överreagerat under mina år som naturbevakare och besiktningsman. Jag brukar prata och visa empati. Det kan hjälpa ibland, säger Hanse.

Vargar har han sällan mött.

– De kan det där med att hålla sig undan. I fjol såg jag bara en. Totalt har det bara blivit tre iakttagelser för mig. Björn har jag däremot sett oftare. Jag är aldrig rädd när jag möter rovdjur. Då är jag mer rädd för älgkor med kalvar - de kan gå till attack. Sådana har jag träffat på, säger han.

Roligast i jobbet är björnjakten.

– Att åka ut och besikta björnar och träffa jägare är kul. Jag bemöts alltid korrekt av jägarna. Det är också viktigt att ta de prover vi gör för att forskningen på rovdjur ska fungera. Exempelvis kan man med proverna som vi tar idag jämföra med prover som togs för kanske 20 års sedan. Då kan vi se om det sker förändringar i björnarnas liv och levern, säger han.

Tråkigast är extremisterna på båda sidor om rovdjursfronten.

– Debatten om rovdjuren är ibland så polariserad. Ytterligheterna är många gånger så onyanserade i sina argument. Jag har inte fått några direkta hot riktade mot mig av någon, men en del ser mig kanske som rovdjurspolitiken personifierad. De flesta vet dock att jag bara gör mitt jobb, säger han.

Ett minskat anslag för naturbevakningen skulle få stora konsekvenser.

– Vargpopulationen ökar. Det borde betyda att vår arbetsbörda ökar ytterligare i framtiden. Att i det läget sänka anslaget känns ogenomtänkt. Det skulle bara leda till att allmänheten fick mindre hjälp och stöd när de behöver det - och att kontrollen och framför allt inventeringen av av rovdjuren begränsas, säger Hans-Olov Hansson.