De hade levt tillsammans länge.

Utåt var de ett fungerande och samspelt par. Men innanför hemmets väggar var deras relation en annan. Han var kontrollerande, oberäknelig och ofta mycket aggressiv.

– Jag lärde mig att leva med det. Att hantera honom. Men det slog ändå över ibland. Då fick jag stryk, berättar kvinnan.

En höstkväll misshandlades hon så svårt att hon tvingades inse. Stannade hon hos sin man länge till så skulle hon sannolikt dö. Han skulle slå ihjäl henne.

Det fick henne att bestämma sig. Fem dagar senare hade maken flyttat ut.

Då vände sig kvinnan direkt till vårdcentralen i byn och berättade att hon blivit slagen.

– Jag hade sådan tur att det var en stafettläkare som tog emot mig. En person utifrån som direkt visste vilka åtgärder som skulle vidtas, berättar hon.

Men det skulle inte räcka. När läkaren påbörjade det viktiga arbetet med att dokumentera kvinnans skador, visade det sig att vårdcentralens kamera inte fungerade. På grund av att ingen normalt använde den, hade det inte upptäckts att batterierna var ur bruk.

Kvinnan minns att läkaren var oerhört upprörd över att kamerautrustningen inte var i skick att använda.

– Han skickade ut en sköterska i bilen för att se om där fanns en ficklampa med batterier som skulle passa i kameran, säger hon.

När det här hände hade kvinnan redan varit i kontakt med den lokala polisen. Det skedde på bypolisens initiativ, som hört rykten om att det kunde förekomma våld i äktenskapet. Därför sökte en polisman upp henne i hemmet.

Kvinnan berättar att hon inte hade förtroende för bypolisen och att hon där, i det egna hemmet som så många gånger varit brottsplats, sa till honom att hon inte ville prata om saken.

– Jag bad honom att gå. Och det gjorde han. Men först tafsade han på mig, berättar hon.

I det läget, då hon redan var svag och nedbruten, blev hon fullständigt förtvivlad över bypolisens beteende. Men nu, i efterhand, har känslan övergått i ilska. Och insikt om att det handlade om makt, kontroll och förnedring.

– Jag anmälde saken, men efter tio dagar var fallet nedlagt, berättar hon.

Efter händelsen i köket blev kvinnan vid ett tillfälle uppringd av samma polisman.

Han sa då att han satt med hennes anmälan om makens misshandel framför sig och att hon när som helst kunde vända sig till honom, så skulle han riva den.

För henne var det dock aldrig något alternativ.

– Men jag förstod att jag var tvungen att vända mig till ett annat polisdistrikt för att få min sak ordentligt utredd. Hemma skulle polisen ha lagt ner det direkt.

Så det blev Borlänge och polisen där som kvinnan vände sig till.

Det resulterade i att hennes före detta make åtalades för en rad fall av misshandel. Han dömdes till fängelse.

Än i dag minns kvinnan det första mötet med utredaren vid Borlängepolisen.

– Hon sa, kom i håg att du har ingen skuld eller del i detta. För mig var det förlösande, berättar hon.

När det blev känt att kvinnan anmält sin make för misshandel, blev hon utfryst i byn. Vänner, bekanta, ja i stort sett alla, tog avstånd från henne.

– Det är ju så. Man pratar inte om sådant här. Än mindre anmäler man, säger hon.

Sådan är attityden och strukturen i glesbygden, menar hon, där fostras man i den andan.

– Far är den som ror. Mor ska bara vara rar.