Vi kan kalla honom Stefan. Han är 11 år och hans familj är romer från Serbien. Sedan ett drygt år tillbaka finns de i Västerdalarna. I november förra året orkade han inte mer. Han "stängde av". Tidigare sa man apatiska barn numera heter det barn med uppgivenhets syndrom. Stefan är en av dem.

I rummet intill ligger lillebror Vlado, nio år gammal. Varje gång han vaknar till får han andnöd, krampar med händerna och blir inte inte lugn förrän mamma kramar honom och stryker hans kind.

Han är också en av de som givit upp.

Stefan matas med sond fyra gånger per dag. Två liter näringsvätska måste han få i sig på ett dygn. Varje matningstillfälle tar nästan en timme.

Lillebror Vlado har ännu ingen sond utan kan med lock och pock och ibland tvång få i sig den livsviktiga näringen. Men det går sämre och sämre för var dag som går.

Det enda som hörs i rummen är klockans tickande, lillebrors kramper och mammas tysta suckar.

Mamma orkar egentligen inte heller, hon vill också helst stänga av. Blundar och vaggar sig själv med armarna om knäna.

Så vaknar lillebror igen. Krampar, hyperventlierar och blir aggressiv. Armarna slår som trumpinnar på allt och alla omkring honom.

Mamma får ta av all sin kraft för att häva anfallet. När lugnet är återställt efter flera minuters "kamp" torkar hon sina egna tårar och sluter åter ögonen.

I rummet intill ligger Stefan alldeles stilla. Inget tränger igenom den sköld han har byggt omkring sig.

I Sverige finns i dag mellan 30 och 40 flyktingbarn med uppgivenhets syndrom. 16 av dessa kan utvisas vilken dag som helst och Stefan och Vlado är två av dem.

Familjen är romer från Serbien. För tio år sen flydde man sitt hemland och hamnade i Tyskland. Stefan var då ett år. För honom är Tyskland hemma.

- Först fick vi hjälp, men sen hade jag jobb och vi klarade oss bra, berättar pappan.

- Men så plötsligt efter fem år så skulle alla serbiska romer skickas hem. Zoran Gingrich, Belgrads borgmästare, skrev under papper och lovade att allt var säkert och att vi var välkomna.

Men Gingrich dödades, tidigare löften fanns inte mer och i familjens lägenhet bodde nu någon annan. Välkomna blev - Försvinn!

- Vi flyttade från stad till stad och försökte verkligen, men det gick inte. Vi bodde på soptippar, men det gick inte att vara kvar, säger pappan med en djup suck.

Misshandel och övergrepp gjorde familjens situation än mer utsatt och än en gång hade man inget annat val än att fly från Serbien.

I fyra år har man nu försökt få uppehållstillstånd i Sverige. Hoppet finns fortfarande kvar att någon ska förstå att man inte kan åka tillbaka till vare sig Tyskland eller Serbien.

Att någon ska ta deras situation på allvar.

Att Stefan och Vlado ska få möjlighet att börja hoppas igen.

Fotnot: Barnen heter egentligen något annat.