Om ett apatiskt barn ska tillfriskna krävs oftast vård för hela familjen.

Mamman, som oftast är närmast det sjuka barnet, måste visa att livet är värt att leva. Det kan hon inte göra om hon är djupt deprimerad med hemska obearbetade upplevelser bakom sig.

Det menar Göran Bodegård, överläkare, barnläkare och barnpsykiater som har jobbat med barn med uppgivenhetssymptom och fått dem att bli friska igen.

I början av 2000-talet träffade han de första apatiska barnen. I flera år vårdade han barn med uppgivenhetssymptom. Han träffade då familjer i kris.

- Vi såg att mammans sätt att se på världen och på barnet var en av de viktigaste bitarna för att barnet skulle bli friskt. Om inte hon kan förmedla att det finns hopp blir barnet sjukare.

Varför mamman?

- Oftast står hon närmast barnen.

Men mamman i familjen i Västerdalarna får ingen regelbunden samtalsterapi. Vid ett tillfälle gick hon till en kurator. Men vården var inte anpassad efter hennes behov.

- Hon missförstod avsikten med kuratorns frågor och ville inte gå tillbaka. Hon blev oerhört knäckt och nedbruten och ville inte gå dit mer, säger en person som känner familjen.

Vid några tillfällen ska mamman också ha åkt in på psykakuten när "det inte gick längre", förklarar familjens vän.

Förutom vissa psykiatriska punktinsatser, får familjen också hjälp från en förskolelärare på socialförvaltningen 15 timmar i veckan. En distriktssköterska kommer också dit och väger barnen.

Men mamman får ingen samtalsterapi för att ta sig ur depressionen och bearbeta de övergrepp hon har varit med om.

Trots att hon är en av de viktigaste pusselbitarna för att hennes barn ska bli friskt.

- Så länge hon mår så här finns det ingen chans för barnen, säger Göran Bodegård.

Men den mest avgörande faktorn för barnens tillfrisknande är att familjen får uppehållstillstånd. Först när hotet om att tvingas återvända till övergreppen och det man flytt ifrån, kan familjen börja leva, enligt Bodegård.

Vad händer om de inte får ett uppehållstillstånd?

- Ju längre tiden går, desto sämre mår barnen. Om de hålls vid liv med sondmatning kan de bli liggande så i år, det finns exempel på det. Om de blir avvisade kan de bli hämtade av polis och skickade med ambulansflyg och dumpade i sitt hemland. Det finns det också exempel på i Sverige.

- För om tillfrisknandet är själva operationen så är uppehållstillståndet själva förutsättningen för den. Som situationen är nu plågar den livet ur barnen.

Fakta: De här barnen drabbas

Mellan 2002 och 2005 vårdades 25 barn med uppgivenhetssymptom på Barnavdelningen Eugenia på Karolinska Institutet i Stockholm

De flesta barn som drabbas av uppgivenhetssymptom hade, enligt studien, varit med om eller bevittnat övergrepp i hemlandet som familjen har flytt från

De sjuka barnen var oftast de äldsta barnen i familjen

Barnen med uppgivenhetssymtom kan ha olika symptom: Från uppgivenhet, ångest, panikattacker, passivitet och anorexi till att de slutar prata och slutar vara kontaktbara. De som drabbas värst kan varken äta eller kontrollera avföring eller kiss

De flesta mammorna till barnen mådde också psykiskt dåligt och kunde inte förmedla något hopp till sina barn. Familjerna hade ofta problem och var i kris

Familjerna levde ofta isolerat

Mammorna hade svårt att förstå att barnen reagerade på familjens situation och trodde ofta att barnen led av en fysisk livshotande sjukdom

Barnen var oftast mellan sju och tretton år

Lika många flickor som pojkar drabbades

De flesta hade tidigare i livet visat att de är extra känsliga

Sjukdomen kom sällan plötsligt

Innan barnen i studien tappade kontakten med omvärlden hade de haft svåra barnpsykiatriska symtom, exempelvis försökt ta livet av sig eller varit aggressiva

Ungefär hälften av barnen insjuknade innan familjen hade fått något avslag på sin asylansökan

De barn som hade fått mer intensiv vård blev friska snabbare och kunde tidigare avsluta sin sondmatning

Källa: Eugeniastudien av 25 barn med uppgivenhetssymptom på Karolinska Institutet