Fakta: Ur Thomas Quick är död av Sten-Ove och Sture Bergwall

s. 41ff

"Äkta barndomsminnen.

Under åren med Birgitta som lots i dimmans rike fick de inte finnas. Dygnet runt i åtta års tid var jag hög på det knark som välvilligt och uppmuntrande stacks till mig. Hågkomster från de goda åren i vuxenlivet försköts till förmån för perversa fantasier.

Under alla åren här på Säters sjukhus, när mina jämnåriga bland personalen berättat barndomsminnen, var jag tvungen att tiga och se förbi. Med mina äkta barndomsminnen närvarande kunde mina mordhistorier inte förklaras.

Åh, det var så viktigt för terapeuten, och därmed för mig själv, att lyfta fram mina »förträngda« minnen, de som enligt teorierna inte kunde härbärgeras. De oäkta minnena, de som inte fanns.

Xanor berättade och Rohypnol gestaltade, Stesolid grät och Somadril log, Kodein smekte och Heminevrin underströk min vistelse i det perverterade paradis som jag och drogerna tillsammans med Birgitta skapat. Lögnen ljög nya lögner och talade oavbrutet."

s. 208ff

"Jag visste det inte då i april 2001 att det fanns en person som såg och som agerade. Personen gjorde det utan min eller någon annans vetskap.

Göran Källberg hade varit ifrån kliniken under de år som de flesta mordutredningar pågick och drogkonsumtionen eskalerade. När han återkom som chefsöverläkare berättade en orolig iakttagare om mitt raglande, mitt sluddrande och mina sångövningar för honom.

Göran Källberg kallade saker vid sitt rätta namn. Han gjorde klart för mig och avdelningspersonalen att mitt intag av bensodiazepiner var ett missbruk, inget annat. All vidbehovsmedicinering (det som gjorde missbruket möjligt) skulle omedelbart upphöra. Jag protesterade, personal protesterade, men beslutet var taget, och behovsmedicinerna ströks från listorna.

Två veckor senare återinsatte dr NN dem igen. Det var dags för rättegång i Sundsvall (Johan Asplund-fallet), och jag liksom andra visste hur viktiga drogerna var för att klara av den.

När Göran Källberg ett par veckor senare fick reda på detta tog han kommandot. Ingen annan än han fick bestämma över min medicinering.

»Under inga omständigheter kan jag acceptera pågående missbruk«, antecknade han i min journal.

NN, som varit avdelningens läkare, flyttades. Ytterligare ett par veckor senare började den stora utsättningen. Alla droger skulle fasas ut.

Jag har berättat om den svåra abstinensen och viktminskningen. Nedtrappningen gjordes försiktigt. I februari året därpå var den klar.

I april månad samma år slutade jag med terapin. Thomas Quick var död.

I en fjärran värld roterar nu »seriemördaren« och hans svarta hål, uppslukad av sig själv. Efterdyningarna av hans härjningar ska nu tas om hand av mig, av dig, av syskonen och, må makterna se till att det blir så, av rättssamhället."

s. 231ff

"Åklagare och försvarsadvokater, terapeuter och andra »experter« och jag, med namnet Thomas Quick, framförde makabra skådespel inför domarskrank och i media.

Vi kunde göra detta därför att sanningen manipulerades.

Birgitta Ståhle har i det offentliga rummet, under ed, vittnat om att det var vattentäta skott mellan terapi och polisutredning, när hon i själva verket varje vecka, i personligt möte eller via telefon, samtalade med Seppo Penttinen eller lunchade med Christer van der Kwast. Detta kände advokat Claes Borgström till utan att invända. Dokumentation finns.

Rättsläkaren NN bidrog med råd och rön i flera av utredningarna, ändrade rättsläkarintyg efter önskemål och visade mig före rekonstruktionen, med bilder och pekpinne, hur den norska flickan Trine Jensen bragts om livet. Birgitta Ståhle, polis och åklagare var med vid tillfället.

Seppo Penttinen och hans kollega Anna Wikström kunde efter förhör prata med mig och be att jag skulle ta tillbaka eller ändra det jag sagt.

Under ett av förhören kring den israeliske turisten sa jag att hans packning sålts till en namngiven romsk familj i Falun. Dagen efter bad man mig att ta tillbaka uppgiften - »du vet ju hur liten trovärdighet romer har«. Uppgiften ströks, raderades ut.

Min uppgörelse handlar om dem som såg till att jag drogades, som förskrev knarket och om dem som iakttog hur jag blev av det utan att larma. Polis, åklagare, försvarare, psykologer, avdelningspersonal - alla såg de hur jag matades med Xanor och Stesolid, Heminevrin och Somadril, Rohypnol och Halcion, kodein och nitrazepam utan att skydda mig, utan att protestera.

Och min uppgörelse handlar om terapin. Där formulerades lögnen och därifrån fördes den vidare. I terapin skedde alla kränkningar, alla. I terapin tolkades halvkvävt mummel som glasklart tal, tårar i ögonen som skräck för mamma, minnen av pojkspring som flykt från övergrepp.

Min uppgörelse handlar om dem som bär ansvar, inklusive mig själv.

Jag är inte längre rädd, jag är beredd."