– Man ska förstå energierna i huset. På något sätt känner och märker man att det har pågått en stark kamp här.

Hans-Göran Berglund står på vinden i Maximteatern och blickar ut över de dammiga träbjälkarna och den murkna taknocken som slukas av dunklet runt omkring.

Han har arbetat på Maximteatern i 29 år och känner till vartenda utrymme, skrymsle och vrå i den gamla byggnaden.

Nu lyser han med ficklampan rakt in i mörkret. Lampan kastar ett kallt och spöklikt sken över det virvlande dammet och den blekgula isoleringen som tycks täcka varje yta av vindsgolvet.

Han pekar på några brädor i det sluttande taket.

– Den gröna panelen här var från början husets ytterpanel. Folkets hus hade den ljusgröna färgen.

En gång i tiden, långt innan Maximteatern blev aprikosfärgad och fick sitt nuvarande namn, var byggnaden en stor och mintgrön träkåk. Den utgjorde en samlingsplats, ett Folkets hus, för arbetarklassen som kämpade för att få sina rättigheter.

– Under 1860-talet var arbetsförhållandena dåliga. De flesta var vanliga arbetare och saknade rättigheter. De jobbade tolv timmar om dagen, varje dag, vecka efter vecka. Aldrig fick de vara lediga, berättar Hans-Göran Berglund.

För att få förbättrade arbetsförhållanden drog arbetarna i gång fackföreningar och politiska organisationer.

Genom den starka solidaritet och gemenskap som arbetarna hittade i varandra, bildade de en Folkets hus-förening och samlade ihop pengar tillsammans. De ordnade basarer, fester och försäljningar för att ha råd med något som de alla länge hade önskat sig – en egen samlingsplats.

Till slut lyckades de köpa en gemensam tomt. År 1904 fick arbetarna ta ett lån och lade varsin andel till grundläggningen av det hus som senare skulle byggas på platsen.

– I början träffades arbetarna regelbundet vid husgrunden genom sina nybildade fackföreningar. Deras slit var med och bidrog till att vi senare fick sjukförsäkringar, semestrar och rösträtt för både män och kvinnor. Det är häftigt, säger Hans-Göran Berglund.

Huset kom på plats året därpå, 1905. Äntligen fick arbetarna en plats, en fristad, som tillhörde dem. Där hade de en egen amatörteater, politiska föreningar och fackliga möten.

Folkets hus och arbetarrörelsen ägde huset fram till 1970-talet. Då såldes det till Borlänge kommun, som länge hade planer på att riva byggnaden. Men någon gång på 1980-talet insåg kommunpolitikerna värdet i att ha kvar stadens enda teaterlokal.

– När kommunen såg till att renovera foajén blev det en jäkla fart här. Det blev mer och mer aktivitet; skolorna gjorde besök och musik-och barnteatrarna drog i gång, berättar Hans-Göran Berglund.

På vinden finns många bortglömda spår av arbetarrörelsen fortfarande kvar. På en takbjälke ligger en dammig reklamplansch som med bleknade versaler skriker ut information om dyrtidstillägg, semester och övertidsersättning. Och i en trähyllas djupaste vrår ligger små gulnade lappar med texten provval.

Hans-Göran Berglund går nedför den smala vindstrappan och fortsätter genom långa korridorer och uppför nya trappor. Överallt finns nya dörrar och gömmor.

På den ena väggen efter den andra sitter skyltar med texten "rökning förbjuden".

– Det var nog viktigt att påtala under 1960-talet, då många ungdomsförbund höll till i huset, förklarar Hans-Göran Berglund.

Efter en stund är vi framme i maskinrummet. Här har tiden stått stilla. Som om de vore hämtade ur biografernas 1940-tal står två bioprojektorer mitt i rummet. De används än i dag, till Hans-Göran Berglunds stora förtjusning.

– När en rulle är slut måste man skynda sig att skifta till nästa rulle. Man måste passa maskinen. Förr i tiden var det inte ovanligt att de som skulle byta film tog ett glas för mycket. Då fick biografmästaren springa upp och väcka dem.

En vanlig biofilm brukar vara uppdelad på sex eller sju rullar. Hans-Göran Berglund berättar att om man tittar noga ungefär 20 minuter in i en film som visas med den gamla tekniken, som på Maximteatern, kan man se små prickar på bioduken.

– Prickarna uppstår när man byter film. Men den här typen av film är på väg att försvinna, för att lämna plats åt digitaliseringen. Den är enklare eftersom hela filmen ligger på ett minne. Man slipper byta rullar.

Utanför maskinrummet hänger ett gammalt svartvitt porträtt av en mustaschprydd man. Längst ned på fotografiet står det Ernst Blomgren. Enligt Eva Diffners bok Det spökar i Borlänge ska Ernst Blomgren vara Maxims eget teaterspöke.

– Det sägs att det spökar här, men jag tror inte att det är just mannen på porträttet som gör det. Jag vet inte ens om han har varit i det här huset, men jag kan tänka mig att tavlan skickades till fackföreningens expedition här någon gång i tiden. Jag tror att han var politiskt aktiv i alla fall, säger Hans-Göran Berglund.

På fotografiets baksida finns ett mystiskt meddelande nedskrivet med sirliga bokstäver i blyerts. Handstilen är gammaldags och orden är på väg att blekna bort.

Alla ord går inte att utläsa, men texten ska på ett ungefär lyda:

"Jag var öfergiven att man redan på självaste bröllopsdagen skulle lyfta ned mig. Under sista fettisdagen aflägsnade sig Nini från Balpalatset till Twostep för att göra en promenad i bil med en herre som på ryggen af sin rock hade märke efter en hand."

– Frågan är om meddelandet berör mannen på fotot eller någon annan. Det känns som att språket är från 1910-talet. Vem som har skrivit det och varför vet vi lika lite som vad tavlan gör här, säger Hans-Göran Berglund.

Han har tillbringat många jobbnätter i den gamla teatern, men ändå aldrig sett några spöken.

– Men rätt som det är kan jag få en väldigt stark oroskänsla och tänka: nu vill de inte att jag är här. Det är en fruktansvärt påtaglig känsla.

Flera gånger har han sett två säten vara nedfällda i den tomma salongen om natten. Och han har även sett hur de har fällts upp – av sig själva.

– Då försöker jag att tänka förnuftigt, till exempel att det är mina egna steg över golvet som har fått sätena att fällas upp. Men just den där oförklarliga förtätningen som bildas i luften är speciell.

Hans-Göran Berglund menar att arbetarnas stora kämparglöd finns kvar i huset tack vare Borlängerevyn och Musikteatern som håller den gamla teatern vid liv i dag.

– De samlas också för att skapa något tillsammans, precis som människorna som byggde huset en gång gjorde. Husets själ lever kvar.