Det är onsdag kväll och dörrarna till den väderbitna, röda Skärsjöladan i Gammelgården står på vid gavel. Här håller Stora Tuna folkdansgille sommarlogdanser varje onsdag mellan klockan sju och halv tio på kvällen.

Varje vecka står ett nytt spelmanslag på den lilla scenen i ladan och bjuder på toner som passar utmärkt till olika slags gammeldanser, gilledanser och polskor. I kväll är danska Näckrosen från Århus i Danmark som, utrustade med instrument som fiol, flöjt och dragspel, spelar svensk folkmusik.

För att dansparen ska kunna hålla reda på vilken dans som spelas har spelmanslaget ställt fram en liten skylt vid scenen.

– Står det Rättvik på skylten så betyder det att vi spelar en Rättvikspolska. Här kommer en hambo, hojtar flöjtisten innan den lilla musikgruppen drar i gång.

Melodierna fyller den gamla ladan och genom de öppna dörrarna skymtar de lummiga träden och den saftiga grönskan utanför. Allt fler par söker sig in i ladan och börjar vant röra sig till musiken över dansgolvet.

Efter ett par danser ställer sig Don Meyers och hans hustru Kathi Ploeger vid dörröppningen och pustar ut. De har rest till Dalarna ända från Seattle i USA och för dem är folkdans magiskt.

– I början tycker man att alla musikstycken låter likadant, men efter ett tag lär man sig att skilja på dem, säger Kathi Ploeger.

Hon och hennes man har rest till Sverige och Norge många gånger förr. De förklarar att folkdans inte är så ovanligt i USA som man kanske tror – allt hänger på var i landet man befinner sig.

– I Seattle finns en avsevärd grupp med människor som sysslar med folkdans. Vi har läger där varje år. Dit kommer lärare från Sverige som undervisar 100 personer i dans och musik under tre dagar, berättar Don Meyers.

Under sin vistelse i Sverige bor paret i Mockfjärd, där de ska stanna i ungefär en vecka. Att det skulle hållas folkdans vid Gammelgården i Borlänge denna sommarkväll fick de reda på när de letade efter roliga evenemang i Dalarna.

– Det bästa med den här sortens dans är sättet man rör sig på, sättet man leder och lyfter sin partner på. Musiken är speciell, säger Kathi Ploeger.

Hennes make nickar instämmande.

– Det är så fantastiskt när du och din partner blir ett med musiken. Det är liksom inte bara ni som dansar, utan ni bildar en trio med musikerna, säger han.

Det blir snart varmt inne i ladan. Svetten blänker i de dansandes pannor, trots att kvällsbrisen letar sig in genom springorna i ladans väggar. Längs takbjälkarna slingrar sig nakna glödlampor i girlanger. De kastar ett mjukt, vitt sken över dansgolvet.

Ensam på en bänk längs ena väggen sitter Per-Arne Westlund från Falun. Han har dansat olika slags folkdanser ända sedan 1950-talet.

– Det är länge, det. Det som är roligt med de här danserna är att det är lite fart på dem, säger han.

Han har varit uppe på dansgolvet flera gånger med sin hustru under den fortfarande unga kvällen. Men den här dansen står han gärna över.

– Jag är dålig på polska, som spelas nu. Bäst är jag nog på vals, schottis och hambo.

Han stampar med foten i takt till musiken och blickar ut över ladan. Snart är polskan slut och det blir dags för vals. Per-Arne Westlund är snabbt på fötter för att återigen dansa i virvlande rörelser med hustrun i famnen.

Ett flertal par rör sig till musiken. Marie-Louise Wallin från Borlänge har dansat flera danser under kvällen. Hon är klädd i folkdräkt kvällen till ära och berättar att hon brukar dansa i ladan varje onsdag. På vintrarna dansar hon tre gånger i veckan.

Enligt henne brukar det vara mycket mer folk på sommarlogdanserna än vad det är i kväll.

– Det är förskräckligt lite folk här i kväll. Om det har varit fel på annonseringen vet jag inte. Det brukar vara så att man får plats med fötterna, men bänkraderna brukar vara fulla, säger hon.

Marie-Louise Wallin började ta folkdanskurser för ungefär elva år sedan, strax efter att hon hade blivit änka.

– Jag fick börja om från början som pensionär. Och det är så roligt. Kroppsrörelserna, närheten, musiken. Hela människan blir glad av att dansa. Det är den bästa och roligaste motionsformen man kan tänka sig, i alla väder. Folk är så glada och det smittar av sig, säger hon och ler stort.

En ny kavaljer kommer fram till henne och bjuder upp till dans. Den blå kjolen virvlar kring hennes ben när hon far över golvet.

– Jag vet inte om det kan vara en uppmuntran att berätta att jag är 79 bast, hojtar hon över axeln innan hon åter är förlorad i musikglädjen och sommarkvällens sista danser.