- Om jag en dag får en ursäkt vet jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag vill att det ska komma fram, för jag tror att sådant förekommer än i dag. Man behöver mer insyn, säger hon.

Maria är i dag i 50-årsåldern. Hennes föräldrar skilde sig när hon var ungefär tio år, och då skickades hon snart i väg till kolonier och så kallade sommarhem.

- Mamma var ju tvungen att jobba, och det fanns inga dagis på den tiden.

Hos en av familjerna hade hon fått veta att hon skulle få tillgång till en häst, men när hon väl kom dit visade det sig att hästen tillhörde några bekanta till familjen. Hon fick visserligen rida, men pojkarna i den familjen förgrep sig på henne.

- De tafsade och hotade. Till slut tvingade de sig på mig. För mig var det stora grabbar, 18-19 år. De våldtog mig upprepade gånger.

Maria längtade hem, försökte ringa sina föräldrar och rymma. Till slut tyckte familjen där hon bodde att hon var för besvärlig och ville att hon skulle ta mediciner.

- Jag var så uppgiven och ledsen. Det var ingen som brydde sig, ingen som lyssnade. Så jag tog alla tabletterna på en gång. Jag minns att jag vaknade upp på en psykiatrisk klinik.

Hennes pappa kom och hämtade henne, och för honom kunde Maria berätta en del av det som hänt med pojkarna. Vistelsen hemma i Borlänge blev dock inte långvarig. Eftersom hon kommit efter och inte klarade av skolan, så var Maria snart tillbaka på institutioner. Denna gång på ett flickhem i Uppsala, där personalen introducerade henne för knark.

- Jag minns att Äppelkriget med Hasse och Tage gick på bio. Jag och en kille från ett pojkhem skulle passa en av de anställdas barn medan de såg filmen. Innan hon gick gav hon oss gräs och visade hur vi skulle röka det. Men hon var ändå en av de snällaste. Det var nog hennes livsstil, med hippiekulturen och allt det.

Maria minns att ungdomarna på de olika institutionerna tog tunga droger som amfetamin och morfinklorid. Dessutom försökte personalen medicinera henne med preparat, som i dag är narkotikaklassade.

Efter flickhemmet i Uppsala hamnade hon på ett skolhem i Enköping.

- De kallade det för skolhem men några läroböcker såg jag aldrig till. Det var ett barnfängelse, med låsta avdelningar och helt utan rastgård. Man kunde inte ens öppna fönstret.

Den dåliga behandlingen på skolhemmet har etsat sig fast i Marias minne. Hon hade nått tonåren och precis fått sin mens, men något stod inte rätt till.

- De lät mig ligga på en madrass på golvet, och där låg jag och blödde ur underlivet i flera månader. Till slut tog de mig till en läkare och jag minns fortfarande ord för ord vad han sa till dem: "Vad i helvete håller ni på med? Ska ni förstöra den här flickan för all framtid?"

Den röda tråden genom Marias tid på institutionerna var att hon alltid försökte rymma, hon slog sönder fönster och bröt sig ut. Personalen sa till henne att hon var en för stor kostnad för kommunen.

- De ville nog bli av med mig, för en dag låste de bara upp och släppte ut mig. Då var det på ett skolhem några mil från Malmö, och jag fick lifta hem de 80 milen till Borlänge alldeles ensam.

Hos sin familj kände sig Maria nu som en främling och någon riktig relation till sin mamma eller sina syskon hade hon inte.

- Jag kände inte igen dem, jag fick lära känna dem på nytt.

Maria säger att hon inte kunde något när hon kom ut, inte ens gå till posten själv.

- De tog allt i från mig, hela min barndom, skolgången. Och när andra flickor fått uppleva sin första kyss och bli kära, då blev jag våldtagen. Än i dag är jag avundsjuk på lyckliga familjer. Det är något jag aldrig fått uppleva.

Maria säger att hon aldrig utsattes för några sexuella övergrepp på just skolhemmen, men däremot en hel del våld. Men i flera av de familjer som hon placerades i blev hon utnyttjad av männen.

- De kom och lade sig i sängen hos mig och gjorde saker. I dag lever jag ensam, jag klarar inte av karlar. Jag har inte tillit till sådant.

De kanske grövsta övergreppen skedde dock när Maria blev skickad till ett mentalsjukhus i Helsingborg.

- Jag hade inga psykiska problem, men de tyckte väl att jag var besvärlig med rymningarna. De band fast mig med ett spännbälte, så att jag var fastbunden till händer och fötter på en bår, berättar hon.

Maria säger att hon vid uppemot tio tillfällen blev våldtagen av både manlig personal och av de intagna på mentalsjukhuset.

- En annan som var intagen där, som ville skydda mig, sa att jag skulle ta av mig bh:n, för han trodde att det eggade upp dem när den syntes genom nattlinnet.

Än i dag hyser Maria en stor misstro mot myndigheter och hon är mycket noggrann med att få vara anonym.

- Jag litar inte ett jävla piss på en enda myndighet. En del av dem som gjorde det här mot mig lever ännu. Jag tror de skulle hämnas för att tysta ner en.

Bland det värsta var att hon inte blev trodd.

- De vuxna lyssnade aldrig, särskilt inte institutionspersonalen. När jag en gång berättade om övergreppen på fosterhemmen skrattade de åt mig, de trodde att jag hittade på det för att jag ville därifrån.

Maria säger att hon förmodligen aldrig kommer att läka ihop ordentligt.

- Jag försöker fortfarande lappa ihop mig själv. Jag känner mig så kluven och oförstådd. Det är förjävligt rent ut sagt. Jag tycker att de ska veta hur vi har behandlats och en ursäkt är väl det minsta man kan begära?

Maria heter egentligen något annat.