Sound of Music är musikalen som aldrig upphör att gripa tag om hjärteroten. Så också när Borlänge Musikteater tar sig an världens mest spelade och uppskattade musikal. Sångnumren står inte filmatiseringen efter i kvalitet

Aldrig tidigare har jag sett en så uppklädd och förväntansfull publik på Maximteatern. Är det en examen eller möjligtvis ett bröllop som går av stapeln? Nej, det är premiär på världens största musikalsuccé genom tiderna - Sound of Music. Populariteten är förståelig, musikalen har faktiskt komprimerat ihop det bästa av det mesta inom hjärteknipande dramatik. Romantiskt skimmer kontrasteras mot brutal verklighet, oskuldsfull och naiv glädje mot tung bedövande sorg. Livet som sång mot livet som grå karghet, och det bästa av allt, det har hänt på riktigt.

I händelse av att det finns någon som inte är bekant med intrigen, kan det vara på sin plats att återge den. Maria är en blivande nunna i tretiotalets Österrike, men hennes spralliga spiritualitet vill inte låta sig stängas in bakom klostrets murar. Abbedissan ser vad som är bäst för henne och skickar henne som guvernant (barnvakt) till änkemannen kapten Georg von Trapps sju barn.

Hemmet är bedrövat av sorg efter den avlidna modern och militären von Trapp håller den traumatiska sorgen i schack med hjälp av militant disciplin. Musik är en glädjeyttring som är förbjuden i huset. De sju illbattingarna gör livet surt för Maria till en början, men snart nog mjuknar de med hjälp av hennes sångglädje. Även von Trapp mjuknar, de blir kära och gifter sig i lagom tid till nazisterna rullar in över alperna. Kaptenen blir tvångskommenderad av nazisterna, men familjen lyckas flyr från landet, passande nog under en sångfestival.

Det är inte det subtila skådespeleriet som är musikalens kärna och styrka, utan just sångerna. Agerandet mellan musiken är inte oviktigt, men fungerar mest som förklarande dramastycken som länkar ihop allting. Här har Borlänge Musikteater lyckats utomordentligt med att vaska fram talanger i alla åldrar. Inte ett stycke visar upp några brister. Speciellt imponerar barnens och Sofia Rågenklints krävande "Do-re-mi". En eloge till de begåvade juniorerna.

Sofia Rågenklint spelar Maria med en uppsluppen charm och visar att hon faktiskt kan sjunga riktigt väl. Thomas Björnhager hittar alldeles rätt i gestaltningen av den sturske von trapp med ett trasigt hjärta som helas under berättelsens gång.

Musikalen har getts och setts otaliga gånger, så det hade lyft den ytterligare om man vågat sig på att leka med koreografin. Här har filmatiseringens rörelser plankats trakt av, vad jag kan se. En mer personlig prägel hade inte skadat. Det förtar dock inte att denna lika sockersöta som ödesmättade berättelse om liv, död och kärlek griper tag lika starkt som någonsin även i denna uppsättning.

Anders Lagerquist

Fotnot: Tidigare angavs felaktigt en annan recensent som författare till artikeln.