Vad är det egentligen som gjort Ofelia vansinnig? Kanske är det upprörda känslor över fadern inblandning i mordiska affärer. Det kan också vara att hennes älskade Hamlet har stött bort henne. Hur som helst, hon har blivit galen och suicidal och innan hon tar sitt liv sjunger hon om blommor och skön natur. Kerstin Avemo är karaktärsmässigt en fulländad Ofelia. Hon uttrycker sorg, fragilitet och förvirring inför de negativa känslornas ursprung. Avemo visar också upp ett sångsätt där läckage är tillåtet och där pianissimon blir så pass tysta att de endast är väsningar i rummet. Kanske kan det till och med bli lite för mycket av denna vara, eftersom texten ibland försvinner i all luft. På höjden och i de utmanande koloraturpartierna har Avemo sin styrka. Det är rent, snyggt och smidigt. Självklart blir man imponerad av de säkert hanterade tonerna över höga C, men Avemos främsta styrka är ändå den expressiva lidelsen.

Martinssons komposition Exposé är inte ett harmoniskt smeksamt och melodiskt njutbart stycke. Istället utmanar det invanda mönster och förväntade riktningar. Det är inte möjligt att här finna avslappning. Istället blir man som lyssnare ständigt utmanad och med en skräckblandad förtjusning väntar man på vad som ska komma härnäst. Det är helt enkelt ett musikstycke som inte visar upp något vi utifrån våra kulturella preferenser bedömer som vackert och smeksamt. Vad som ingjuts i detta musikaliska ramverk i stunden blir därför den stora utmaningen för vilken cellist som helst. Nu är ju inte Torleif Théeden vilken cellist som helst, utan en med stort C. I Martinssons känslomässigt öppna musikstycke ingjuter han både dramatik och intimitet. Det var mycket organiskt och på många sätt omskakande med all strävhet. Ibland nästan provocerande.

Tongångar som associeras till svartsjuka, dårskap och frustration präglar Schumanns Pianokvartett i Ess-dur. Dova melodiska teman blandas med pulserande rytmik och ovanpå detta ett stänk av självdestruktivitet. Göran Fröst är en stabil komponent i kvartetten och Matthew Barley tillför viss svärta med sin cello. Violinisten Giovanni Guzzo spelar robust, men med viss trötthet. Det kommer faktiskt en del sura toner från stråket, men detta kan bero på temperaturskillnader då konsertlådan förvandlats till en bastu under konsertens gång. Pianisten Julien Quentin sticker ut i denna kvartett med sitt lena och skimrande spel. Som helhet hade det dock kunnat vara med lite mer intensitet.

Jennie Tiderman