Egentligen behöver man inte leta särskilt länge för att hitta musik och interpreter som kan formulera och iscensätta vanvett och lyckorus. Konstmusikhistorien är full av sinnessjuka kompositörer och tokiga genier. Schumann och Donizetti får denna kväll representera denna skara. I händerna på mer eller mindre galna musiker bidrar dårarnas musik både till lugn och till vansinne. Schumanns Ouvertyr ur Manfred inspireras av en berättelse om en man lika galen som Schumann själv. Musiken upplevs därför som både vildsint och depressiv. Den förstärkta Dalasinfoniettan levererar en stabil och stundtals medryckande tolkning av Schumanns dramatiska komposition, men eftersom musiken inbjuder till dårskap vore det mer gripande om tolkningen hade framförts mindre tyglad och mer utflippad.

Mer utflippat blir det dock när violinisten Giovanni Guzzo äntrar scenen och drar upp ångan hos både orkester och publik. I Sarasates eldiga Zigeunerweisen förvandlas solisten till en eldsprutande drake som i de första delarna av kompositionen förväntansfullt dväljs i ett lugn som i styckets sista del förvandlas till en explosion av snabba rytmer. Som lyssnare kan jag inte annat än imponeras av Guzzos snabbhet och extremt pricksäkra teknik, men det är inte detta är absolut inte allt. Det är tack vare solistens dramatiska och ohämmade satsning som detta blir något utöver det vanliga.

Det är inte lätt för sopranerna i operagenren. Antingen är de naiva bondtöser, elaka styvmödrar eller vansinniga fruntimmer. Alla är de producerade för att antingen locka eller skrämma. Ibland kan de också göra båda sakerna. Detta är fallet för stackars Lucia i Donizettis opera Lucia di Lammermoor. Genom hela operan slits hon mellan män som vill använda henne för egen vinning. Hon blir reducerad till en pjäs i ett parti schack där vinnarens pris är makt och välstånd. Hon är både erotiskt laddad och oskuldsfullt instängd. Förtryck och känslomässig utmattning får till slut Lucia att mörda sin man. Iklädd blodigt nattlinne ska hon sedan sjunga ut ambivalens och hysteri samtidigt som hon ska utstråla en tydlig attraktionskraft. Hennes galenskap blir ett sätt att tvätta bort smutsen från mäns lockelse till sexuellt utmanande kvinnor. Det är klart att sexuellt utmanande kvinnor är galna. Ingen frisk kvinna vill karaktärisera något så syndigt. Tack vare detta kan nutida interpreter hamna i ett slags moment 22. Vad kan man egentligen göra med Lucia? Hon kan vara ett offer för patriarkatet, eller en känslomässigt okontrollerad dåre som endast kan lugna sig med hjälp av en spruta. Kerstin Avemo lyckas faktiskt göra något mer av Lucia. Det är förstås tydligt att hon på ett sätt framställs som ett offer som med suckande röst sjunger om sitt elände. För en stund tycker man synd om Lucia. Men Avemo lägger också till en stridsstämning i vissa partier. Lucia förvandas då från söndertrasad människa till en krigare. Då ser man istället henne som en stark hjältinna och att det var helt rätt att hon tog kol på hennes förtryckare till man. När Avemo laddar röstvapnet och skjuter ut koloraturer och vansinniga höjdtoner är hon den Lucia jag kan relatera till. Detta hade jag därför önskat mycket mer av.

Visst är det så att Martinssons Concert Fantastique till viss del är skapad för att visa upp Martin Frösts enorma skicklighet, vilket kan kännas lite barockt och smörigt. Styrkan är dock att stycket innehåller mängder med passager som väcker starka känslor för samtiden. Första delen är snabb och intensiv, likt informationssamhället och det kalla känslomässiga klimatet. Den långa tonen kan sedan kopplas till både apati och en ihållande livskraft. Den lyriska delen påminner oss dock om harmoni och mustig romantik, medan slutspurten med nästan exotiskt klingande gissandon väcker känslor om en berikande mångkultur. Martin Fröst är faktiskt så nära omänsklig man kan komma i detta framförande. Med cirkulationsandningar, snabba tonkaskader, skriande höjdtoner, mustig djupklang och teatraliska scenspråk lyckas han nästla sig in i både kropp och själ hos lyssnaren. Bakom Fröst utgör Dalasinfoniettan också ett pricksäkert och laddat stöd. Det var fulländat.

Jennie Tiderman