I går hade den urpremiär, Dalateaterns föreställning Vart tar alla tårar vägen. Hittills har bara elever från högstadieklasser fått se föreställningen i sin helhet. Vuxna och recensenter får vänta.

– Föreställningen växer fram mycket i dialog med eleverna som besöker föreställningen. Vi har haft några givande möten redan inför premiären där elever fått titta och tycka till, säger Nora Nilsson som regisserar.

Iden till föreställningen väcktes efter arbetet med Övergivna som Nora regisserade för Dalateatern 2009. En föreställning som handlade om rasism och hur mycket vi är vi beredda att offra för att inte bli lämnade ensamma.

– Föreställningen kretsade också kring våra föreställningar om hur en kille förväntas vara. Jag kände att det fanns en brännande fråga i det här, normen om vad som är manligt, säger Nora Nilsson som började studera forskning och litteratur kring manlighet. Hon hittade bland annat Jens Klitgaard som har lanserat begreppet att manlighet är en folksjukdom.

– Man talar mycket om att det kvinnoideal vi har gör unga flickor sjuka i anorexi till exempel. Men vi talar sällan om det ohälsosamma mansidealet. Att man ska leva hårt.

Enligt Socialstyrelsen dör tre gånger så många unga svenska män, jämfört med kvinnor i åldern 15-24 år, i trafikolyckor, cirka 60 procent fler dör i självmord, cirka fyra gånger så många i alkoholrelaterad död och cirka tre och en halv gånger fler i övriga skador.

– En hög alkoholkonsumtion idealiseras, liksom att köra för fort, göra våghalsiga saker anses manligt och att inte tala om sina problem. Det är klart att det får konsekvenser, säger Nora Nilsson.

Hon diskuterade ämnet med pjäsförfattaren Paula McManus som hon arbetat med tidigare.

– McManus är bra på att hitta ett tilltal som fungerar med en yngre publik, säger Nora.

Men helt enkelt har det inte varit att träffa rätt ton och bestämma sig för en berättarform.

– Det får inte bli anklagande eller för tungt. Vi ville hitta ett sätt att berätta det här med både humor och allvar.

Av den rad snabba scener som spelas upp inför premiären ser ensemblen ut att ha lyckats.

Platser och karaktärer byts av i ett intensivt flöde. De fyra skådespelarna kliver i och ur roller med hjälp av tydliga och enkla attribut.

Lagkaptenen som älskar fotboll - och absolut inte är bög - blir tydlig när skådespelaren Joel Torstensson trär ett band runt armen, lika snabbt blir han viljelöst våp inför alfahanarnas blickar med hjälp av lösbröst och en peruk.

Man driver hårt med normen om vad som är manligt, aldrig gråta, älska vapen och stora bröst, aldrig vara rädd och självklart ha stor snopp och starka muskler. Tjejerna ska hållas kort och köttet släpas ut ur skogen.

I förarbetat till föreställningen har tonåringar hjälpt till att hitta ord som förknippas med manlighet.

– Det är intressant, samma ord återkommer hela tiden. Stark, modig, ensam. Vi är alla överrens om vad normen innehåller, säger Bettina E Bergknecht, dramapedagog som även har några roller i föreställningen.

Tillsammans med Malin Byman, dramapedagog på Gruvbäcken i Falun, arbetar hon med eleverna inför föreställningarna, Byman kommer även att besöka eleverna efter föreställnigarna för att fånga upp frågor och diskutera innehållet.

– Vi ger egentligen inga svar i föreställningen. Målet är att lyfta frågan, att fler vågar ifrågasätta att man verkligen ska vara på ett visst sätt för att räknas som en riktig man, säger Nora Nilsson.