Jansons frestelse fanns alltid efter spelningen, det ska Ludvika ha en eloge för, konstaterar Gregory. Men det var också i Ludvika som Gregory miste sin fästmö till Roland, Tropicos välfönade och alltid lika nysolade sångare. Det är en episod som Roland inte minns, han minns ogärna någonting över huvud taget. Han vill satsa framåt, han har kanske någonting på gång i Melodifestivalen. Vill inte bandet kan han köra själv.

Efter 35 års turnerande ska Tropico sammanfatta sin karriär så här långt med ett direktsänt minnesprogram i tv. 12 svensktoppsettor, 22 album och fem överkörda grävlingar kan bandet räkna till. Sedan blir det svårare. Frågor om vart alla drömmar tog vägen och vad som egentligen spelar någon roll har inga självklara svar. Låtskrivarna Max och Allan hade konstnärliga ambitioner, Allan har till och med ett Dan-Anderssonpris för sin folkmusik hemma i bokhyllan "för ett tio minuter långt epos på nyckelharpa som ingen orkar lyssna på" enligt Roland som gärna gör sig rolig på andras bekostnad.

Hade det inte varit bättre om de faktiskt hade frontalkrockat med den där lastbilen för 20 år sen när bandet låg på topp, blir Gregorys fråga.

Författaren John Ajvide Lindqvist slog igenom 2004 med sin debutroman Låt den rätte komma in där han mästerligt bygger upp otäcka scener. I Fem kända musiker... visar han att han även kan hantera komedi för scen. Att låna dansbandsestetiken och förstärka den kan tyckas som öppet mål - det blir roligt per automatik med leopardkavajer och kråsskjortor, men Ajvides manus och känslig regi av Carina Reich och Bogdan Szyber ser till att det inte blir en löjlig pastisch. Man tror på karaktärerna hårt märkta av 30 års harvande med dålig musik, ständiga missförstånd och kränkningar. Gregory, fint gestaltad av Olle Jansson, vars enda sällskap är djurdokumentärer när bandet inte spelar. Magnus Ehrners Allan som bara hjälpligt kan dölja sitt förakt för den musik han själv skrivit. Ruben Sallmander gör en pricksäker tolkning av den folkkära, men av bandet avskydda, Roland. Och så den oberäknelige, explosive Tommy, har han verkligen en bomb i väskan?

Scentekniska oväntade lösningar understryker handlingens klaustrofobiska tema och känslan av upplösning och förfall. Soffan lutar allt mer, bordet sjunker undan samtidigt som en keyboardslinga med elak ton ljuder i kulisserna.

Det är en komedi på allvar som är värd en stor publik - varför inte som turné i folkparkerna.