Det finns knappast någon som Billy Idol – William Michael Albert Broad. Han har varit en viktig figur inom new wave-eran såväl som punkrocken och den gitarrglada glammetallen. På Utopia-scenen inleder stjärnan som kanske har världens lämpligaste artistnamn med Generation X-låtarna Ready, steady , go och Dancing with myself, den sistnämnda en låt som få lade märke till när den först gavs ut men som så småningom kom att bli Billy Idols kändaste.

Vill man leta kuriosa kan man till exempel notera kompgitarristen och före detta Cult-medlemmen Billy Morrisons tutt-t-shirt och den odödlige guraliraren Steve Stevens med en piercing i ena mungipan och en cigg i den andra.

Innan balladen Sweet Sixteen drar igång berättar Billy Idol dess historia för publiken. Låten skrevs för att hylla den lettiske skulptören Edward Leedskalnin, som enligt ryktena byggde monumentet Coral Castle i Florida till minnet av sin flickvän, helt på egen hand genom att låta stenblocken sväva genom luften med blotta viljekraften.

Därefter är det dags för rena stripteasen när skinnpajen ryker och en tvättbräda av årsmodell 1955 kommer fram, lagom till Eyes Without A Face, en låt som skrevs som ett samarbete mellan Billy Idol och Steve Stevens till albumet Rebel Yell från 1983.

Det är en stark och egentligen felfri föreställning Billy Idol och hans band levererar, men ändå känner jag att det finns en växel till att lägga i, om han skulle vilja…

Peace & Love har haft många veteraner på sina scener, vilket är roligt. Men man måste känna en viss grundentusiasm för att få ut ett mervärde ur en sådan här spelning. Det gör nog många, men knappast alla. Att göra en cover på The Doors L.A. Woman och byta nationalitet på den ärade kvinnan i fråga funkar så där för att charma undertecknad. Men jag är heller ingen svensk kvinna.