Inte mindre än nio personer, utrustade med allt från banjo till synt, står på scenen när indiefolkbandet Mumford & sons drar i gång på Utopia. Folktomt är det knappast på gräsmattan framför scenen heller, publiken är hyfsat tät ända bort till matvagnarna på parkeringen.

Sångaren, gitarristen och mandolinspelaren Marcus Mumfords gipsade högerhand har varit en av huvudpersonerna i skriverierna inför konserten. Frontmannens bröt nyligen handen och skadan tvingade bandet att ställa in spelningen på Hultsfredsfestivalen för några veckor sedan. Kanske syftar sångaren i dag lite på sig själv när han sjunger "I really fucked it up this time..." i kvällens låt nummer två, dunderhitten Little lion man. Han nöjer sig dock inte med att bara stå vid mikrofonen utan använder den friska handen till att banka på en trumma. Lite senare lyckas han faktiskt plinka fram några ackord på gitarren också.

Det är två och ett halvt år sedan debutalbum Sigh No More och en ny skiva kommer att släppas i september. Tre nya låtar får P&L-publiken höra och alla får ett varmt mottagande. Mellansnacket är i torftigaste laget: det är kul att vara här och svenskar är snygga. Det senare dock med en twist, det är svenska män som är snygga.

Under de lugnare låtarna, som är ganska många, önskar man att folk runt omkring kunde hålla truten om sitt midsommarfirande och bara lyssna. De fartiga låtarna och partierna får verkligen i gång publiken, allra bäst är en rivig version av Dustbowl dance där Mumford påminner om Nick Cave.

Mumford & sons tänker förstås inte lämna publiken utan extranummer. Tre låtar blir det, tvåan är Whispers in the dark från den kommande skivan. Den drar upp tempot till avslutningsexplosionen The Cave som får Utopia-publiken att euforiskt studsa runt i solnedgången.