Dogge Doggelito är på inte på Peace & Love för att spela utan för att prata under forumet. Han ses ändå gärna för att prata hiphop. Dogge börjar med att konstatera att det är skönt att vara rappare eftersom de enda scenkläder hann behöver är den vita kepsen som ligger på bordet framför honom i logen. Mitt emot honom sitter Borlänge-rapparen Follow him to the end of the desert som precis skrivit under sitt första skivkontrakt. Han har tagit av sig den vita rånarluva som han alltid syns i men sätter på sig den igen när det blir fotodags. Ännu så länge väljer han att vara anonym.

Dogge Doggelito: När ska du komma ut då?

Follow him to the end of the desert: Måste man det?

DD: Nä, du gör vad du vill.

FH: Fast jag kommer säkert till den punkten någon gång.

DD: Man ska komma ihåg att på Wu-Tangs första skiva var alla anonyma. Det var lite coolt. Sen fick man veta vilka alla var, en efter en.

Hur viktig är image inom hiphopen?

DD: Alltså, hiphop är bara image och style. Det gäller att hitta sin stil sen bygger man på det. Man krigar med sin egen stil – sen är världen redo för det eller inte.

FH: Hiphopen är en säregen musikgenre just för att den är född ur en tävling där man ska vara bäst. Tävlingsinstinkten fanns med från första början, därför är image en stor grej. Förutom den norska dödsmetalscenen är väl hiphop den enda genre där det finns ordentliga beefs där folk har gått åt på riktigt. Folk misstolkar det här med tävling.

Vad var det första ni lyssnade på?

DD: När jag var liten fanns det inte så mycket att välja på, man fick ta det som kom. Ofta var det vanliga artister som hade en fet låt. Till exempel Chaka Khan, det var bra att brejka till.

FH: Vi lyssnade mycket på Latin Kings Välkommen till förorten. Sen släppte Snoop Dog sin Doggystyle, när var det? 1995?

DD: Jag kommer inte ihåg men jag träffade honom i LA. De frågade om jag ville träffa en up'n'coming rapper from Long Beach. Han var fattig och smal. Två veckor senare blev han skitkänd.

FH: Jag tittade inte ens på en annan skiva än Doggystyle under hela högstadiet. Sen började jag spela i band och lyssna på en massa konstig hårdrock. Det blev några sabbatsår från hiphopen men sen sprack bandet. Jag ville göra något själv och då blev det hiphop igen.

Känner ni någonsin att hiphopen som stil är begränsande?

DD: Rap kan vara svårt eftersom man alltid ska rimma. Ibland kan du inte säga det du vill för det finns så få rim för att uttrycka det du verkligen vill säga. Du skjuter aldrig exakt.

FH: Jag är ju så otroligt politiskt korrekt hela tiden så jag pratar aldrig om att "slap bitches" och är aldrig rasistisk eller använder homosexuell i dålig bemärkelse. Om jag hade battlat hade det kanske varit annorlunda, där får man vara lite mer politiskt inkorrekt bara för att förolämpa. Det är en helt annan approach.

DD: Hiphop och rap är en sport som är ganska trendkänslig och ganska komplicerad om man inte är inne i det. Det är mycket man ska tänka på. Rappen har förändrats. När jag började, 1983, var den mot droger, mot våld, mot utanförskap, mot kriminalitet, mot rasism. I dag finns allt det i rappen. Det är intressant att se hur den utvecklas.