Musikens framtid i fokus i debatt
Kommer konstmusiken att överleva på sikt? Vad behöver man göra för att möta samtiden och framtiden? Vid en debatt i lördags samlade Peace & Lovestrings-festivalen en namnkunnig panel för att dryfta dessa kulturella ödesfrågor.
Som moderator för debatten stod Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Han levererade frågor till paneldeltagarna Göran Forsling, musikprofil i Borlänge, Anders Lagerqvist, violinist och konstnärlig ledare för Peace & Lovestrings, Jenny Leonardz, musikjournalist, samt Sven-David Sandström, tonsättare.
Det blev en brokig och lite tidspressad debatt där problembilden mest hann nosas på. Den vältaliga publiken gjorde även sin röst hörd. Den klassiska musikens fortlevnad är ett ämne som engagerar.
Man diskuterade bland annat återväxten av unga musiker, besparingar hos kommunala musikskolor, samt konsekvenserna för lokala konsertarrangörer efter att Rikskonserter gått i graven.
– Det finns inte längre något nationellt ansvar att föra ut konstmusik och smal jazz till publiken, beklagade Lagerqvist
Leonardz tyckte att åtgärder som helgens festival är ett steg i rätt riktning för att nå nya välbehövliga lyssnare.
– När jag hörde talas om Peace & Lovestrings tänkte jag, äntligen händer det något. Den klassiska musiken har vaknat upp lite för sent.
Hon tog även upp problemet med koder och klassfördomar.
– Första frågan jag brukar få från nya besökare är, vad ska jag ha på mig? Tänk om jag inte förstår Efteråt brukar reaktionerna vara: Varför har jag inte vetat att det här fanns! Man har bevarat formerna för mycket och för länge.
Forsling tog i sin tur upp att den klassiska musikens publik i Sverige är ålderstigen.
– Som en motsats till det har vi operan i Helsingfors. Där är en mycket mer åldersblandad publik.
– Så även i Köpenhamn och Oslo, inflikade Leonardz.
Om orsaken till detta finns i sociokulturella och nationella identiteter berördes bara kort innan tiden började tryta.
Sandström, som ibland benämns som den sista stora svenska tonsättaren i traditionell mening, filosoferade kring om det kan vara så att den klassiska musikens guldålder står inför sitt slut. Kanske har man något viktigt att lära från den stora Peace & Love-festivalen för pop- och rockmusik.
– Där framförs mest nyskriven musik. Vi som kallar oss klassiska spelar mest gammalt, livnär sig på något som är gjort för länge sedan medan den unga kulturen lever från dag till dag. Vidare kan man fundera på om Brahms är så överlägsen att han ska spelas istället för nu levande tonsättare.
