Det är en förkyld, pessimistisk men ändå väldigt underhållande sir Bob som gästar Borlänge. En föreläsning, en konsert och en intervju med dt hinner han med under sitt korta besök. Varken föreläsningen eller intervjun är han särskilt sugen på.

– Jag är tvungen att stå och mala i 45 minuter om något jag säger bättre på tre minuter i någon av mina låtar, säger Geldof som inte heller uppskattar festivaler.

– Jag är här för att jag gillar att spela. Men alla musikfestivaler är som sommarscoutläger nu för tiden. Folk är bekväma, de vill ha sköna sovsäckar, billig öl, bra droger och nära till maten. Men det är klart, det finns heller ingen intressant musik att lyssna på, säger Bob Geldof.

Eller jo, Bob Dylan är bra, kommer han på efter ett tag.

– Han är stor kultur. Han blandade sin egen rockmusik och gjorde den till sin. Dylan var som bäst på 60-talet när han var ung och hade idéer. Men han tröttnade på att skriva protestsånger med åren. Det förstår jag.

Det är tonåringarnas jobb att göra, tycker Geldof som uppmanar varje 18-åring att titta på världen och avgöra om de gillar vad de ser eller inte. Känner de avstånd är det deras skyldighet att göra uppror. Ett uppror som, om de har talang, ska kanaliseras i musik.

– Men jag hör ingen sådan musik i dag. När jag lämnar den här festivalen kommer jag att ha 20 cd-skivor i mina fickor, överlämnade av förväntansfulla ungdomar som tror att de gör bra musik. Men det kommer att låta skit alltihop. Någon borde tala om det för dem, säger Bob Geldof som inte dragit sig för att praktisera inställningen på sina fyra döttrar när de kom hem med teckningar från dagis.

– Allt är, och kan inte vara bra. I bland måste man bara säga "what the fuck is that".

Att det inte görs någon bra musik i dag tror Bob Geldof hänger samman med datorns intåg i ungdomarnas rum. Han avskyr facebook och bloggar är som rövhål, "alla har ett".

– Det är bara massa ofiltrerad nonsens från arroganta människor.

Samtidsmusiken görs på samma vis, enligt Geldof. Internet har gjort att allt låter likadant över hela världen, bara ljud utan egentlig mening, anser han.

Geldof saknar en Elvis, en John lee Hooker, ett Clash (han nämner även sitt eget band Boomtown rats som en bra förebild). Artister som klivit in från utkanten av samhället, som krävt plats och gjort motstånd.

– De har berättat något om det samhälle de levt i innan någon annan förstått. De har förändrat, och därför definierat, sin tid

Men hip hopen, står inte den för det motstånd som du efterlyser?

– Jag gillar inte genreindelningen av musik, det är konstruktioner av media. Men det är klart det finns säkert bra grejer inom den sortens musik. Men hittills har jag inte fastnat för något, säger Geldof, som tycker att Peace & Loves tema mod, hopp och kärlek är för generellt.

– Det är bara larvigt, man tar något urvattnat, allmängiltigt och lyfter upp det.

– Ska jag säga något utifrån temat, kan jag säga att vi aldrig har behövt så mycket mod - och haft så lite att hoppas på. Kärleken däremot, det är förutsättningen för att leva. Den ger allt mening.