Helt plötsligt står Bob Dylan på Utopia som en alldeles, alldeles vanlig 70-åring.

Det är fel, givetvis.

Han som står på scenen i sin svarta hatt inte så särskilt mycket på svaj är ju His Bobness.

En myt.

Men också en man som för så många är större än livet självt.

Vi tycker om honom, vi skrattar när han lite coolt kickar med vänsterbenet och vi tycker om när han gör en version av Tangle up in blue som det är osäkert om ens han själv riktigt känner igen.

Att höra Bob Dylan live är något helt annat än när man ligger hemma med balkongdörren öppen och från stereon hör varje stavelse av det som skulle kallas låtskatt om det inte, i sammanhanget, kändes så löjligt futtigt.

Dylan låter, inte helt oväntat, som en skotsk maltwhisky och skeppar iväg A hard ra in's a-g onna f all, kör iväg med Highway 61 Revisited och gör en boogie av den på Time out of my mind-albumet så avskalade och vackra Trying to get to heaven, vilket är oacceptabelt.

Det är ojämnt. Men, givetvis, kompetent. Bandet svänger, tricksar med arrangemangen och i en tät, nästan filmiskt stark Ballad of a thin man lyfter det rejält strax före extranumren som avslutar den en och en halv timme långa spelningen.

Det blir en djävulskt stark Like a rolling stone, en tillknycklad All along the watchtower och en i princip oigenkännlig Blowin' in the wind.

Som förväntat.

Eller väntat.

Eller ... vad vet jag.

Man vet aldrig var man egentligen har Bob Dylan.

Egensinnig, vresig och utan att säga ett ord mer än när han presenterar sitt band får han till det.

Han tar till och med några små danssteg. Han spelar munspel och går ned på knä. Och han fingrar ibland på klaviaturen som om han tror att han kommit till New Orleans.

Spelningen når dock aldrig ovan de regntunga molnen. Den lunkar på, ibland lite snabbare, roligare och bättre. Det finns några stunder som är stora, några som inte är det.

Men framför allt har Bob Dylan varit i Dalarna.

I Borlänge.

På Peace & Love.

Det räcker så, som sagt.