Jag minns fortfarande med värme det blandkassettband jag fick av min storasysters polare när jag var fjorton år. Syrrans vän var trummis i flera band, vilket såklart var dödshäftigt, och jag svalde allt han tipsade om med hull och hår. På kassettbandet fanns bland annat ett gäng låtar från den då alldeles färska Social Distortion-plattan White light, white heat, white trash, och jag föll som en fura.

Under Peace & Love är det faktiskt första gången jag ser bandet live, men tyvärr är upplevelsen en ganska stor besvikelse. Det största problemet är att spelningen, som klockar nästan exakt nittio minuter, känns snudd på brutalt lång. Det tar aldrig slut. När de flesta låtarna går i samma halvsega tempo, och det hela känns som ett gammalt ånglok som tuffar på i maklig takt, kan jag inte undgå att gäspa. Social Distortion saknar både udd och riv under Peace & Love.

Trots den långa spelningen saknar jag flera favoriter, framförallt från White light, white heat, white trash. Vart är till exempel When the angels sing och I was wrong? Istället väljer bandet, utan vidare glöd, att damma av ett par tolkningar av Hank Williams och Johnny Cash. Gäsp, återigen.

Jag vet inte hur Social Distortion agerat på scen tidigare i karriären, men jag antar och hoppas att det fanns lite mer gnista och liv. Social Distortion anno 2011 känns hur som helst ordentligt gubbigt.

Besvikelsen är påtaglig.