Sveriges absolut bästa popband ska lägga ner efter 20 år och nu gör de en avskedskonsert på Peace & Love tillsammans med Dalasinfoniettan.

Bara den meningen gör ju att man vill sätta fem hästar direkt, men tyvärr är det något som inte riktigt är helt hundra.

I inledande ”Absolutely no decorum” som brukar pin us to the floor, som bandet själv uttryckt det, händer absolut ingenting. Marken vibrerar inte som den brukar och Ola Salo känns ovanligt försynt. När bandet till och med kommer i otakt ett par gånger håller jag på att ge upp hoppet om att se The Ark avsluta med värdighet.

Men så går några låtar, och när Ola har hållit sina sedvanliga tal om att The Ark ska frälsa världen från skam och vrålat ”Yla, min lilla vargflock!” så börjar bandet bli varma i de guldiga sparkdräkterna, och under ”It takes a fool to remain sane” känns det som den storslagna kväll det faktiskt är.

När The Ark presenterar Dalasinfoniettan och de tillsammans spelar ”Let your body decide” är det imponerande och väldigt mäktigt, och fortsätter så vara fram till spelningens slut.

Och vilket slut! Jag har sagt det förut, men ingen, INGEN, annan artist kan avsluta sina konserter lika bra som The Ark gör med ”Calleth you, cometh I”. När hela Utopia sjunger ”aaah-aaah-aaah-aaah-aaaaah” och Ola står med armarna i luften och själv verkar vilja brista ut i gråt vilken sekund som helst kan man inte sluta undra varför i hela friden de tycker att det är en bra idé att lägga ner.

Jag vet inget annat band som betytt så mycket för unga människor i 00-talets Sverige som The Ark. Varenda människa som gått i högstadiet de senaste elva åren vet hur mycket deras plattor i iPoden (eller den bärbara CD-spelaren, vi snackar ju år 2000) kan hjälpa en genom en skolkorridor.

Och nu säger de hejdå med världens maffigaste avslutning, och publiken på storbildsskärmarna gråter så kajalen rinner. 80- och 90-talisternas husgudar har tagit farväl och man kan faktiskt inte göra annat än att låta tårarna komma. Och sjunga ”aaah-aaah-aaah-aaah-aaaaah”.