För några år sedan gästade nykomlingarna Volbeat Sweden Rock på en av de mindre scenerna. Det skulle visa sig vara en miss i planeringen. Ryktet om danskarnas originella och osannolika mix av metal, country, punk, rockabilly och pop hade nått hårdrockspubliken som snabbt hunnit ta dem till deras hjärtan. Inte en grön fläck fanns att uppbåda och folkmassan vällde långt åt alla sidor.

Själv hajade jag till över vad som lät som en galen musikgenetisk cocktail av Metallica, Johnny Cash, Elvis och valfri trallpunkare. Jag skakade på huvudet, kände mig gammal och gick därifrån. För två år sedan upprepade de succén här på Peace & Love och inte heller då begrep jag någonting.

Tredje gången gillt, är min inställning nu när danskarna återigen serverar deras rocka-metal-billy-punk-pop. Den inledande låten ger min skepticism en kraftig tackling med ett bastant och redigt driv. Lite grand som Metallica fast med en alldeles för snäll sångare. Efterföljande "Guitar gangsters and cadillac blood" förvaltar inledningens kraft så där hyfsat. Mindre energi, men med charmigt melodiskt sväng.

Det är när de kombinerar det där medryckande svänget med en rätt mäktig tyngd som det blixtrar till, och det gör det rätt ofta. Ofta kommer det som en överraskning och blir då desto mer effektfullt. Det sagt så upplever jag att de tenderar att hamna på tomgång ibland, men det hotar aldrig energin som flyter på konstant.

Den där osannolika mixen fungerar faktiskt. Det visar de i en metallklädd hyllning till Johnny Cash som känns riktigt läcker. Och precis när jag börjat vänja mig vid danskarnas innovativa musikaliska alkemi så spelar det en reggae! Jo då, inte är de förutsägbara inte.