Hyllningskörerna har inte vetat några gränser sedan förra årets solodebutsläpp och Linnros har haft både publik och kritiker lindade runt sitt lillfinger det gångna året. Då är pressen stor på att leverera. Och det gör han. Med sin urbana, uppiskade Mayfield-soulpop radar han upp hit efter hit under 45 minuter långa setet och jag har sällan sett en publik som är så på.

Han hinner dessutom ge smakprov på tidigare ospelade Pistol, en soulrökare med fint utstakad melodi, fullsmäckad med Van Halen-synthar och Palme-mordet som tema. Men även solen har sina fläckar. Oskar Linnros har tydligen tvivlat på sin sång, men säger sig ha blivit mer och mer trygg i sin nya roll som popröst. Och kapaciteten är det inget fel på. Men den svaga länken finns just där.

Linnros piskar upp ett sådant tempo, ett sådant driv och är så ivrig att motsvara publikens förväntningar att han inte riktigt hinner med - röstmässigt. För det handlar snarare om form än förmåga. Det är tydligt. Trots det gör han tillsammans med sin hänförda publik festivalens förmodligen mest sprittande och energistinna spelning och lyckas skapa en magisk korsning mellan Las Vegas-show och Allsång på skansen-trevnad.