"Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min". Veronica Maggio kör Välkommen in som andra låt och med den sammanfattar hon känslan som präglar hela konserten. Det är tredje året i rad som hon spelar på Peace & Love och det är knökfullt framför Fantasiascenen. Världen är bokstavligt talat hennes.

Maggio verkar klädsamt överväldigad av publikens gensvar, men hon borde inte vara allt för överraskad. Hennes Satan i gatan är en av de bästa svenska skivorna i år.

Den sensuellt förpackade soulpopen innehåller en perfekt blandning av hjärtesorg och eufori. Låttexterna är allsångsvänliga och tillräckligt detaljlösa för att bli allmängiltiga. På det sättet uppnår Maggio den där svårslagna dagbokseffekten, som gör att låtarna verkligen känns hudnära.

När Maggio recenseras brukar det annars handla mest om hennes byte av (manliga) producenter och vilken betydelse de har haft för hennes sound. Live blir det i alla fall väldigt tydligt att samma klarröda tråd håller ihop både de gamla och de nya låtarna.

Måndagsbarn och 17 år fungerar till exempel fortfarande alldeles utmärkt, men det är så klart de nya låtarna som är de allra bästa.

Alla mina låtar laddar hon med en nästan smärtsam inlevelse och med Mitt hjärta blöder piskar hon och bandet upp en upprymd dansgolvskänsla.

Extranumren är en underbar tvåstegsraket rakt upp i himlen. Trycket är högt redan under Finns det en så finns det flera. När Maggio avslutar med hiten Jag kommer är det konsertens självklara klimax.