Maja Ivarsson har återkommit år efter år till Peace & Love med The Sounds och är efter ett uppehåll 2010 tillbaka med mer energi än någonsin och fjärden skivan Something to Die For. För dalalöftet Anna Ihlis har det rört på sig ordentligt de senaste två åren med debutsläpp och kontrakt med Peace & Love artists. Men båda har erfarenheter av en bransch där det inte är självklart att tjejer tar lika stor plats som killar. Eller att man ens bokar in tjejer i spelschemat. Vi träffades under ett träd i värmen utanför Galaxen i Borlänge för att prata om saken.

Kvinnliga artister är försvinnande få jämfört med de manliga på Peace & Love i år, vad säger ni om det?

Maja: Över huvud taget i musikbranschen är det få tjejer. Jag har spelat med The Sounds sedan -98 och vi har vår första kvinnliga turnéledare, Heidi, nu. Det är helt otroligt. Man har åkt i alla år med bara killar och det har luktat svett och fis och fan på bussen och man har stått på skitiga toaletter och rakat benen. Man har fått finna sig i det. Man märker det på olika sätt i artistvärlden. I USA, speciellt i Kalifornien, när vi har velat få in låtar på radiostationerna så har vi fått höra att de inte så gärna vill ha band med kvinnliga sångerskor. Samtidigt är det bullshit för där spelas No doubts och Paramore som vi turnerat med. Men bara att det används som ett argument. Det är ju sjukt.

Anna: Alltså, så fort man träffar någon med makt på ett skivbolag eller ett bokningsbolag så är det en man. Tjejerna befinner sig på pinnhålet under. Nästan i toppen. Det kan bero på mycket att det ser ut som det gör på festivaler som Peace & Love men många män är ju bokare till exempel. Det är inte så länge sedan det handlade om rättigheter och skyldigheter, som det faktiskt inte såg lika ut för män och kvinnor. I dag är vi rätt bra på att slå oss för bröstet i Sverige och säga att vi har kommit så långt. Men i själva verket tror jag inte att vi har gjort det. Man håller sitt eget kön om ryggen. Män bokar män. Samtidigt vill man ju inte vara med för att man är tjej utan för att man är bra. Det är den där hatkärleken till kvotering.

Maja: Exakt.

Hur har ni själva märkt av det här konkret?

Maja: Dels det här som jag nämnde med radiostationerna i Kalifornien. Och man märker det till vardags när man jobbar. Till exempel är många scener inte gjorda för högklackat. Jag vet inte hur många gånger jag har legat med gaffatejp och fixat scenkanter för att slippa snubbla. Då tänker man att branschen i grunden är byggd för män i platta jympaskor.

Anna: Man märker det i vardagen hela tiden. Jag spelar med bara killar och har alltid gjort. Och det är bara män som mixar och producerar. Jag tycker att det kan vara väldigt svårt att bli hörd. De är där med sina instrument och brakar och låter. Det kan irritera mig, att jag har suttit och skrivit de där låtarna och så blir jag inte riktigt lyssnad på.

Vad kan man göra för att det ska bli bättre?

Maja: Till exempel prata om det som vi gör nu. Och påminna tjejer som kommit upp sig att hjälpa varandra och peppa varandra. Att inte titta snett när det börjar gå bra för någon. Jag träffade Amanda Jensen när hon precis hade slagit igenom och jag hade kunnat vara dryg och tänkt att du har varit med i Idol. Men i stället handlar det om att säga "kör på, det är skitbra". Jag har fått mycket positiv respons från andra kvinnliga artister och man får tänka lite på det här man säger att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Man måste föra vidare det positiva.

Anna: Man får avskriva jantelagen och det kan man bara göra på rotnivå. Men jag har verkligen tänkt på det att om jag en gång tjänar mycket pengar och blir stor så ska jag komma ihåg att det här med att det är bara vissa stora band som får höga gager på festivaler och så. Och dela med mig.