Skivbranschen må ha tvekat men landets recensenter tog henne genast till sina hjärtan och med årets släpp, albumet Anna själv tredje, har hyllningarna återigen haglat över Anna Järvinen. Bland annat skrev Andres Lokko på Svenska Dagbladet att här finns så många rader om förlorad kärlek och hopp att jag vill klippa ut dem och likt små lappar i en lyckokaka kunna plocka ut en av dem på måfå ur bröstfickan när jag behöver det som mest. Vackra ord. Själv läser Anna sällan vad som skrivs om henne, men när hon trots allt tagit till sig en recension har det hänt att hon börjat gråta.

– Det jag gör är på liv och död, det är allvar. Inte så att jag tror att musik kan rädda liv, men för mig är det viktigt, säger hon och berättar att hon ofta tänker på hur uttömmande livet som skådespelare måste vara.

– Jag fattar inte hur de orkar vara så närvarande varje dag i veckan på det viset. Det krävs en total närvaro och det märks direkt om den inte finns där.

Är det lika känslomässigt utmattande att spela live som att vara i studion?

– Gud ja. Alla i bandet är musikaliskt väldigt sköra, precis som jag. Ibland kan det vara svårt att avskärma sig från öltält och annat som förekommer på festivaler, men det är nödvändigt. Man måste kunna uppbåda en total närvaro, oavsett förutsättningar.