Lykke Li är namnet på mångas läppar just nu. Uppföljaren till den hyllade debuten Youth Novles har om möjligt tagits emot med ännu större armar. Bland annat utnämnde väl ansedda musikmagasinet Spin Magazine i dagarna Wounded Rhymes som ett av årets bästa släpp hittills.

Lykke Li etablerade sig tidigt i USA, och jag minns när jag för ett par år sedan besökte en stor musikmässa i New York att de amerikanska branschfarbröderna hängivet talade om ”de svenska sensationerna” Lykke Li och Robyn. De båda hade redan då påverkat en hel generation av unga amerikanskor som i sina skivbolagsutskick angav de båda svenskorna som förebilder. Det lär inte ha avtagit den senaste tiden.

Robyn stod nästan för exakt ett år sedan på samma Peace & Love-scen som Lykke Li gjorde under gårdagskvällen, och bjöd då på festivalens kanske bästa spelning. Det euforiska partyt som infann sig under fjolåret kanske uteblev igår, men ersattes istället av en vacker, bitvis ganska mörk och totalt överväldigande känsloladdning. Full av kärlek. Det känns i varenda del av kroppen.

Nu är årets upplaga av festivalen fortfarande väldigt ung, men jag är tämligen säker på att när jag summerar hela kalaset under lördagsnatten kommer Lykke Li placeras väldigt högt på topplistan.

Konserten under den vackra onsdagskvällen är som en soulupplevelse från svunna tider förpackat i en toppmodern förpackning. Tillsammans med producenten Björn Yttling har Lykke Li lyckats skapa en egen liten subgenre i den annars stundtals jämntjocka popfloran. Bara det är en bedrift att salutera.

Ingen som helst skugga över det äldre materialet, men jag lär tveklöst lyfta fram låtarna från Wounded Rhymes som kvällens absoluta höjdpunkter. Det känns som om att de lever lite mer i nuet. Känns lite friskare helt enkelt.

Tyvärr missar jag den sista biten av spelningen på grund av pressläggining. Och det är fullt möjligt att avslutningen vore värd ytterligare en häst i betygsstallet. Förlåt mig i sådana fall Lykke Li. Men jag var tvungen att gå.