Framtidshopp för opera i Dalhalla
Dalhallas festspelsorkester
Dalasinfoniettans kör
Dirigent: Patrik Ringborg
Sångare: Hillevi Martinpelto, Karl-Magnus Fredriksson, Pers Anna Larsson, Michael Weinius, Daniel Frank, Marcus Jupither, Anton Ljungqvist, Ingrid Tobiasson, Maria Keohane, Henning von Schulman, Kerstin Avemo, Daniel Johansson, Göran Eliasson
Publik: Cirka 1600
Dalhalla, Rättvik, 11/8
Humor, kvalitet och ett allmänt sångarbad är vad publiken minns från stödgalan för mer opera i Dalhalla i framtiden.
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Lars Berglund
Fotograf: Lars Berglund
Ett större överskott från en större publik än de 1600 som kom, 2400 stolar stod alltså tomma, hade säkert varit bra för framtiden, men en titt i arkivet för operakonserterna 1999-2008 visar att den brukar vara mellan 1000 och 2800, med Bolsjoj och José Cura som toppar.
Dessutom blev stödgalan klar sent i programmet, vilket påverkar researrangörernas möjligheter. Lördagens publiksiffra visar indirekt Malena Ernmans unika ställning i de breda publiklager som Dalhalla behöver nå, också med sin opera.
För lördagen visade också hur bra genren kan vara. Det är Göran Eliasson och Pers Anna Larssons förtjänst, som trots att de är mitt uppe i egna karriärer, artistagentur och starten av sitt eget drömprojekt, Konsertladan i Vattnäs, ändå hittar tid att satsa på att organisera operans framtid i Dalhalla.
Sångarvänner och en väldig orkester med musiker ur Dalasinfoniettan, Gävle symfoniorkester, Hovkapellet och Kungliga filharmonin ställer upp när Eliasson och Larsson ringer och frågar.
Inramningen var publikvänlig och humoristisk. Ekan kom till användning.
Sångarna gjorde entré i öppna amerikanska bilar (dock dolda av Trollflöjtens scenografi, som fortfarande står kvar). Det sjöngs från scentaket och i extranumret utbröt allmänt sångarbad och pilsnerdrickning! Publiken reste sig och jublade!
Som en hommage till Dalhallas internationella genombrott i genren hade dräkter från Kompakt-Ringen hängts upp, liksom Alberichs guld. Hela första avdelningen ägnades Wagner och det går rykten om att en hel Wagneropera sätts upp 2013.
Att orkestern klingade så väl i Wagners komplicerade musik, full av krav på nyansering, måste tillskrivas fullblodsmusikerna och dirigenten Patrik Ringborg, som hade från klockan 13 dagen innan konsert att arbeta med materialet.
Hillevi Martinpelto hyllade arenan fint i Dich teure Halle och kvällens absolut bästa inslag kom tidigt. Karl-Magnus Fredriksson smälte alla hjärtan i Sången till aftonstjärnan. Vilket legato, vilken lätthet, vilken inneboende skönhet i rösten-i-sig! Knäckande bra.
Det bästa musikdramatiska avsnittet var det långa som följde, Pers Annas internationellt hyllade Kundry i möte med Michael Weinius Parsifal. Här stannade tiden i gripande sång och gestaltning.
Också Daniel Franks Winterstürme ur Valkyrian var strålande.
Ur andra avdelningens många operahits väljer jag att lyfta fram Anton Ljungqvists lustfyllda, kraftfulla, men aldrig pressade toreadoraria, med en och annan vackert inskjuten accacciatura. Ingrid Tobiasson valde smarta pianissimon i Habaneran, men Daniel Frank var nog för veristisk i anslaget i Blomsterarian.
Maria Keohane fick stort och välförtjänt bifall efter sin uppvisning i Doppo notte ur Ariodante. Ungflicksrösten är borta, men rörligheten är kvar. Daniel Johansson har precis rätt blandning av spinto och lirico för att övertyga ordentligt i Rigolettokvartetten och Che gelida manina.
Jag tycker nog att det stora löftet Tobias Westman kunde getts en mer framträdande roll än att vara få vara en i Nessun dorma som tenorkvintett.
Galan blev också Margareta Dellefors stora och rättvisa comeback till Dalhalla. Hon hyllades före konserten, drack champagne av lycka i pausen och fick ordet på scenen också efteråt.
Vad gjorde hon då?
Krävde utökade offentliga medel till sitt livsprojekt, förstås.
