Arior varvades med humor i Vattnäs
Galna koloraturarior som binds samman med massor utav humor och kvicka repliker på östgötska bildar ett vinnande koncept under barockaftonen i Vattnäs.
Relaterat
Artikelbilder
Magnus Karlberg och Maria Forsström "barockade" loss i Vattnäs konsertlada i onsdags kväll.Fotograf: Jennie Tiderman
Fakta
OPERA
Barock ´n Roll
Maria Forsström, mezzosopran
Magnus Karlberg, countertenor
Louise Agnani, barockcello
Janniz Jönsson, cembalo
Musik av bla. Vivaldi, Händel och Monteverdi
Publik: Nästan fullsatt
Konsertladan i Vattnäs 25 juli
Barockkonserter brukar ofta hamna i uppvisningsfacket. Sångare på sångare presenterar smattrande teknikkrävande koloraturer och långa lidelsefulla toner. Detta är förstås alltid imponerande men lika mycket uttråkande. Under konserten Barock ´n Roll, som ingår i Vattnäs Konsertladas sångfest, väljer man istället ett annat spår. Här har mezzosopranen Maria Forsström byggt upp en föreställning där ett drama utspelar sig mellan karaktärerna Farinelli och La Faustina, båda kända personligheter under barockoperans storhetstid. Inledningsvis är de avundsjuka på varandra och tävlar om vem som kan kasta ur sig de mest svindlande koloraturerna och vem som tjänar bäst. Faustina slänger ur sig att ”tomma pungar skramlar mest” och skratten haglar. Vinsten i den första omgången går hur som helst till Maria Forsström som i La Faustinas gestalt pricksäkert levererar vansinnesarian Nel profondo från Vivaldis Orlando Furioso.
Trots att den fylliga kontra-altklangen saknas, finns det i Forsströms röst en medryckande dramatik passande Orlandos utbrott. Historien går vidare och samtidigt som de båda karaktärerna utsätter varandra för humoristiska glåpord, berättas det om kastratsångarnas livsvärld under eran då pojkar kastrerades för att kunna sjunga för adelsmän och kardinaler. Det blir ömsom glädje och ömsom allvar, både i konflikterna och i ögonblicken utanför berättandet. Första aktens höjdpunkt infaller sig när striden mellan de båda utmynnar i duetten Và, speme infida pur, som framförs rent och helgjutet, snyggt ackompanjerad av kvällens fenomenala musiker.
Efter paus förändras Farinellis och La Faustinas relation. De börjar närma sig varandra och Faustina utvecklar empati för Farinellis infertila öde: att aldrig kunna se in i sina barns ögon. Detta bekläds i vemod och sorg när Magnus Karlberg med stor känsla sjunger O del mio dolce ardor från Glucks Paride ed Elena. Trots att hans röst har lite läckage i mellan- och bottenregistret är den här ändå len och fylld av svärta. Farinelli tröstas omsider av La Faustina när Forsström oklanderligt sjunger arian Alto Giove som avslutning. De forna konkurrenternas konflikter ersätts därmed av medmänsklighet och närhet, vilket ger berättelsen ett ljust slut.
Att presentera enskilda operaarior på detta sätt, där de binds samman av humor och ett konstruerat men ändå verkligt drama, är en mycket bra väg att gå för att göra konstarten tillgänglig och intressant för alla. Det var detta koncept som gjorde kvällen.
