Pianisten Magnus Fryklund berättade vid annonsering av extranumret Oblivion av Piazzola, att det var just på Dalarnas museum, som de tre framträdde som trio för första gången, vid en elevuppvisning.

Ensembleformen pianotrio har ofta publikt visat sig vara mindre attraktiv än till exempel stråkkvartett. Men Kungsbacka Pianotrio har som förebild under sina verksamma år sedan 1998 starkt förändrat den situationen och dragit fulla hus överallt, inte minst efter alla internationella succéer.

Om deras turnerande nu av skilda skäl kanske kommer att minska i omfattning, ligger en förbättrad jordmån och väntar på nya odlare. Kanske det kan bli just Trio Artis.

Man inledde med ett av de viktigaste verken för pianotrio, Beethovens D-durtrio op. 70:1 från 1808, den som av Czerny felaktigt döptes till Spöktrion genom sin mystiskt kusliga andra sats, där isiga vindar och kalla kårar drar genom musik och över ryggar.

Czerny hade hört att Beethoven funderade på en opera på Shakespearedrama och förknippade detta med Hamlets faders vålnad. I själv verket gällde Beethovens skissande Macbeth och det som blev kvar av skisserna är inarbetat i denna sats.

De omgivande satserna är också Beethoven på högsta nivå, i ett verk som fick stor betydelse för genrens utveckling. Trio Artis bjöd här ett härligt friskt utspel och läckert gestaltat kammarmusicerande, utan att pianot blev alltför dominerande.

Iskylan i spöksatsen utformades ytterst medvetet i stråkarnas långa inledande fraser, där man först i den allra sista sekunden släppte på ett ytterst litet vibrato, mot pianots oroliga vindsus.

Edvard Grieg började på en trio, men det blev bara en långsam sats i c-moll, upptäckt först efter hans död och publicerad först 1978. Den lär väl aldrig komma att bli något repertoarverk. Efter ett vackert anslag följer alltför många upprepningar av samma material i skilda styrkegrader. Intressant dock att höra, i en fin tolkning.

Schumann skrev under en period om fyra år sina tre pianotrior, kanske eggad av att hustru Clara hade komponerat en trio för sig själv och musikervänner i Dresden. Nya verk behövdes också, så att Clara slapp långa försörjningsturnéer samtidigt som man fått tillökning i familjen. Man hade därtill tvingats begrava sin bara drygt ettåriga son, samma år som den första pianotrion tillkom, 1847.

Trio Artis utformade de fyra satserna med välgestaltade karaktärer och en krönande finalsats med många tekniska finesser. Mitt i den upprörda första satsen finns ett svårförklarligt parti med flageoletter i stråkstämmorna, nästan erinrande om kylan hos Beethoven – här kanske att associera just till sonens död.

Christer Eklund