Dalhalla Operas konstnärlige ledare Tobias Ringborg, som också dirigerade på söndagskvällen, bestämde sig för Kärleksdrycken efter att ha insett att "en kombination av dessa italienska kantilenor och en svensk högsommarkväll blir fantastisk", som han sade i december.

Han fick rätt, vilket en stående och jublande publik bekräftade.

Kärleksdrycken är annars inget verk som har de komponenter som faller sig naturliga för Dalhalla. Inga masscener, ingen stor episk berättelse, inget som lämpar sig för en mastodontuppsättning, utan i stället mer av finstämd komik och trassliga kärleksturer.

Den konsertanta formen blir av det här skälet vettig, och det är med en smula välvilja möjligt att närma sig upplevelsen med inställningen att formen koncentrerar sig på musiken, snarare än att den hoppar över den gestaltade dramatiken.

Vi ska tydligen vänja oss vid att operasångare i Dalhalla i framtiden kommer att använda mikrofonmyggor. Hm. Nåja. Ljudproduktionen var fin.

Vad ska en orkester ha för att fungera väl i Kärleksdrycken? Tja, en sorts genomskinlig finurlighet för att understryka textens absurditeter, en lyrisk kvalitet och ett driv i några finaler. Dalasinfoniettan levererar.

Ringborg kan vara nöjd. Musikaliskt var några korta avsnitt där sångarna var lätt osynkroniserade med orkestern den enda invändningen.

Per Larsson Tysk (som jag känner igen) svarade för ett fint trumpetsolo när Dulcamara gjorde entré, men eftersom programbladet var anslående dåligt vet jag inte vem som svarade för en fin tolkning av operalitteraturens mest avgörande fagottsolo i Una fortiva lagrima.

Knut Hendriksen hade ett svårt uppdrag som presentatör av verket, som översattes i textmaskin. Hendriksen var strålande och bidrog i hög grad till att humorn och den goda stämningen nådde ut.

I nästan alla konsertanta uppsättningar smyger sig skådespeleri in i alla fall i olika grad - här också, och mest så från italienaren Renato Girolami; inte att undra på eftersom han nyligen debuterat på Teatro alla Scala som just Dulcamara, och har rollen färsk.

Det är minst lika givande att se som att höra Girolami marknadsföra den dryck som enligt honom själv är verksam mot löss, möss, tandvärk, impotens, rynkor, finnar, förlamning, diabetes, skrumplever, svagsinthet och, ska det visa sig, fattigdom.

Översättningen i textmaskinen var finessrik med "adoratör" som rimmade på "likör", "kasino" på "Nemorino" etcetera. Det angavs inte vem som gjort den.

Förra året gjorde Daniel Johansson Carmens slutscen mot Malena Ernman i Dalhalla och han ska strax göra Alfredo i La Traviata. För dessa roller kommer Johansson att passa bättre, han är på väg in i ett tyngre röstläge och har lämnat det som i italienska termer beskrivs som tenore leggiere.

Johansson har visserligen ändå en del lyriska kvaliteter, men var bäst i mer passionerat eldiga avsnitt. Rollen har tre avgörande passager: falsettsången i fylletrallandet, expansionen på ordet "m'ama" i Una fortiva lagrima, och sensibiliteten i omtaget av frasen "si può morir" i samma arias slutkadens.

Det var bara i det sista av dessa prov som Johanssons insats inte var fullödig. Hela ensemblen agerade på en hög och jämn nivå. Marcin Bronikowski reparerade det lätt vobbliga intrycket från entréarian Come Paride vezzoso och sjöng fint i flera duetter och trior.

Elin Rombo är en charmerande koloratursopran, och tog efter hand för sig allt mer mot sin väl inprickade topp i avslutningens P rendi, per me sei libero. I den lilla rollen som Giannetta var Hanna Husáhr märgfull och ändå rörlig.

Alla dessa goda insatser överflyglades av Girolami, som var en drömcasting av Ringborg i rollen som Dulcamara.

Girolami var en toppsångare i inspirerad form, som med en praktfull, varm och ändå flexibel baryton på alla sätt visade varför man i Milano vill ha honom i just denna roll.

Dalhalla brukar under sina operaaftnar marknadsföra kommande säsongs operaarrangemang.

Inte så i år.