Ranelid ingen ploj, men väldigt skoj
Plojnummer har det funnits många genom åren – Sean Banan och Electric Banana Band för att nämna ett par.
Pionjärer var Lasse Holm och Monica Thörnell när de kastade färg på varandra. Folk brukar rösta på dem hemma i soffan, trots att kännarna rynkar på näsan, och jag förstår dem. För de allra flesta är Melodifestivalen mest en ploj hela den.
Men Björn Ranelid är något annat. Han är inte på skoj och självdistans tycks inte finnas i hans annars rika ordförråd. Man vet inte riktigt hur man ska betrakta hela paketet Ranelid/Li och därför kan man inte låta bli att älska eller hata. I direktsändning gick dessutom hela framträdandet från tre dalahästar till fem frustande springare. Jag blev helt yr av hans rullande r.
Någon skrev att Melodifestivalen nu inträder i den Postranelidska eran. Ranelid gjorde i alla fall den här deltävlingen till något annat än en vanlig glittershow. Bara att följa TT-spektras team Carl Cato och Marko Säävälä livesända via Bambuser när de följde efter Ranelids Jaguar som körde vilse på väg till efterfesten var kittlande.
Till slut anlände han i alla fall för att festa loss med schlagerelit, kändisar och branschfolk. Vissa, som Mattias Andréasson kanske drack för att glömma, andra för att fira. Molly Sandén med sitt gäng ägde discogolvet och startade ett ringlande danståg, Love Generation fick åter visa sina väl inövade poser i trappan när deras låt plötsligt spelades av DJ:n. Då såg de lite glada ut, trots att de knappast var nöjda med tävlingsresultatet.
Det känns lite konstigt att gå på en fest där allt kan dokumenteras och läggs ut (och inte bara på facebook). I varje hörn stod någon med en kamera och spanande blick. Jag var rätt glad att inte höra till de kändas skara.
Nu drar flocken vidare – reportrar, artister, pr-människor och produktionsfolk. Kvar ligger några lila ballonger och skräpar. Det kommer ärligt talat att kännas lite tomt.
Hela apparaten och cirkusen runt Melodifestivalen får mig att tänka på den klassiska filosofiska frågan "om ett träd faller i skogen, men ingen hör – har det då hänt?" Kan man applicera samma resonemang på Melodifestivalen? Om inte någon skriver om den – har den då hänt? Bäst att fråga Björn Ranelid om saken.



















































