Sedan Christer Björkman tog över som producent för Melodifestivalen 2001 har tittarsiffrorna slagit i taket och formatet expanderat till en landsomfattande vårturné med 32 olika bidrag. Själv vann han hela kalaset för 20 år sedan med låten I morgon är en annan dag.

Du och Melodifestivalen är det en lovestory going on?

– Ja, jag älskar stora evenemang och statistik och listor. Och så har jag gillat att sjunga. När jag såg Melodifestivalen första gången 1968 så var det en aha-uppplevelse. Men jag hade säkert lika gärna kunnat bli en statistiknörd som hade koll på OS-resultat och tävlade i 10000-kronorsfrågan.

Hur blev du Mr Mello egentligen?

– Egentligen är det ju världens konstigaste omväg att gå att vara med i själva tävlingen men omedvetet ville jag hela tiden jobba med tv-sändningen. Jag såg att Melodifestivalen var något fantastiskt som man misskötte. Från 1992 när jag var med själv och framåt så gjorde jag allt möjligt som hade med festivalen att göra, bland annat skrev krönikor i Kvällsposten och såg hela tiden hur man misskötte programmet. När de ringde mig 2001 och frågade om jag kunde vara med och fixa fram 32 artister så undrade jag om de menade allvar. Då var det hetaste som var med Friends och Barbados.

Det här med att du skulle vara fanatiskt kontrollfreak, håller du med?

– Jag har en väldigt tydlig vision. Beställningen är glasklar. De ska vara det bredaste programmet, med en favorit för alla, genrebredd och ett mål på 3 miljoner tittare, vilket är ett extremt högt mål som vi har slagit med nästan en halv miljon i år. Jag tror inte att man når det målet med kompromisser. Så ja, på ett vis har jag stor kontroll på produktionen. Men på vägen till målet lyssnar jag mycket på de duktiga personerna jag har runtomkring. Vi har en tävlingsgrupp och en manus- och idégrupp och det är otroligt sällan jag lägger in veto mot dem. Vi är ett kollektiv som gör det ni ser i tv.

Men du kan ju inte göra Melodifestivalen i all evinnerlighet, vad ska du fylla tomrummet med sen?

– Ja, det kommer ju bli ofantligt så klart. Det här är ju det största som finns att jobba med i tv. Och för mig som lever och är Melodifestivalen är det är skitstort. Jag hoppas så klart att jag ska vara klar med det här och har bränt allt jag kan när jag är klar. Jag ser fram emot att se Melodifestivalen i tv också. Som man gjorde förr och sitta och gnälla och skälla och älska och hata.

Med chipsen i tv-soffan alltså?

– Inte chips! Det låter för mycket. På riktigt alltså, jag kan inte äta chips samtidigt som jag ser på tv.

Du, vad gör du när det inte är melodifestivalsäsong då?

– Det är egentligen inget brejk. Jag lever och andas Melodifestivalen hela tiden. Och jag är ju så förknippad med det att jag inte kan gå någonstans utan att folk kommer fram och pratar om Melodifestivalen. Men jag har min man och vi har ett hus och en trädgård och så övrig familj som man hälsar på. Sedan gillar jag idrott, jag tränar. Det blir väl det.

Du dyker upp varje år i programmet, är du lite linslus?

- Ha, ha. Det är roligt, de slänger alltid in mig i sista sekund när någon annan inte kan göra något. Men det är roligt att folk tror jag försöker komma med. Det är absolut inte så.

Längtar du aldrig efter att vara med som artist igen?

– Nja, några gånger om året händer det. Jag gör ju fortfarande gig ibland för att det är kul. Men jag är inte framåtsträvande som artist. Mitt mål var att vara med i Melodifestivalen och jag vann. Det räckte.

Tredje året här, varför gillar Melodifestivalen Leksand?

– Jag ser tyvärr inte mer av Leksand än arenan. Däremot rekommenderar jag alla att ta en promenad i centrum och se sig om och njuta av miljön i Tällberg. Det är så vackert här. Leksand har en bra arena och så är det trevligt att vara i här, att det är en mindre ort.