1. Skamgreppet. Han må ha en helt okej låt och vara både oförarglig och smått uträknad på vissa plan, den gode Thorsten Flink. Men att ta tag i någons skinka och klämma till, det gör man inte. Oavsett om det är illa ment eller ej. Och gör man det ändå - särskilt i direktsändning - ja, då visar det att man nog är mer uträknad än vad omgivningen någonsin hade kunnat ana.

2. Sarah Dawn Finer. När Helena Bergström mest verkar tillkämpat hurtig och när Gina Darawi inte riktigt lyckas sätta sina poänger så är Sarah Dawn Finer en livboj att hålla sig i. Med en röst som mörk sirap, med pondus som naglar fast publiken i tv-soffan så räddar hon ett annars skakigt programledarskap från att köra i diket.

3. Mellomasen. 23-åriga Olle Setterström kommer från Säter och tävlar med årets rockabillyakt Top Cats. Han står bakom saxofonen och vi kommer förstås att titta extra nyfiket hur han klarar sig bland paljetter och strålkastare.

4. Entrén. Att frijazza, liksom digga sig in på en scen måste känns som ett oerhört skakigt tilltag. Jag kan bara föreställa mig vad töntigt om jag själv försökte. Svt tyckte att de var ett utmärkt sätt att presentera sina artister på. Stackars, stackars artister som måste spontanbugga in framför miljontals tittare.

5. Pojkbandseffekten. De finns med i varje deltävling - pojkbanden. Dead by april, Top Cats, Youngblood och Dynazty. De har helt olika publik men är unga och fagra i sin genre. Precis som hela Melodifestivalen är som ett enda stort pojkband. Med bredd och något för varje smak.