Raggaren bökade i otakt
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Klockar Mattias Nääs/Arkiv
Per Bjurman - med rötterna i Borlänge.
Fakta
Orsaker till extas...
SWEET JACKIE: Älskade Kristian Gidlund. Det finns mirakel och du kommer att vara med om ett. Det kan inte få vara på något annat sätt.
VAL I USA: Jag sa det redan för fyra år sedan och det känns precis likadant nu: Efter en vecka på republikanskt konvent vill jag förbjuda gud, gifta mig med en illegalt invandrad man och öppna abortklinik i Alabama – och efter en vecka med demokratisk dito på tv får jag en nästan obetvinglig lust att köra stadsjeep med gammal dieselmotor, klä mig i äkta leopardpäls och privatisera apoteket. Man blir helt enkelt less och trotsig när ser för mycket av de trosvissa. Samtidigt är jag nu en gång för alla en sån som gillar show och my god, är amerikansk politik show! Inte ens gamla kommunfullmäktige med Big Papa Hultqvist kan jämföras...
TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR: Det var länge sedan jag läste något som drabbade mig så hårt som Jonas Gardells nya roman, om när aids kom till Sverige i början av 80-talet. Det är en historia ingen berättat tidigare och Gardell gör det med en pregnans som med, all rätt, fått recensenter där hemma att dra paralleller till Vilhelm Moberg. Torka aldrig tårar... borde vara obligatorisk läsning för alla. Den är så vacker, så upprörande, så skakande och så hjärtskärande.
OLA B 50 ÅR: Jag har sett honom leka med lego och köra trampbil. Nu kommer min storebror, the great Ola Bjurman, flygande för att fira sin 50-årsdag med mig och tillresta vänner på Manhattan. Det känns obegripligt. Hur kan plötsligt fylla lika mycket som pappa gjorde på den där dunderskivan på Slingergatan 1976? Nå, hur som helst: Känner jag honom rätt – och det gör jag – blir hela resan en oförglömligt rolig happening. Själva dagen D är nästa lördag, 13 september. Hissa flaggorna i Borlänge.
OLDE PINK HOUSE: Låter som namnet på en bedagad strippklubb, men är i själva verket en av mina tio främsta amerikanska restaurangfavoriter, belägen i det förtrollande Savannah i Georgia. Aldrig känns södern mer södern än när man sitter under fläktarna i något av de många rummen i det här gistna huset och äter, exempelvis, stekta gröna tomater med en majskräm som måste vara tillagad i himlen.
US OPEN: Jag får normalt ingen högre puls av tennis, men att hänga ute i Flushing Meadows när US Open pågår är en essentiell New York-upplevelse. Tunnelbanan skramlar bakom ena läktaren, planen från LaGuardia lyfter bakom den andra – och inne på stadion sitter new yorkers och gormar och skriker som bara de kan. Synd bara, att fellow masen Aspelin inte är med längre. Att se honom vinna dubblar var nästan som att se Serik skruva in hörnor.
NEW YORK. Mitt under Dangerous, när publiken på Beacon Theatre på Upper West Side verkligen börjar gå i spinn, stiger det plötsligt upp ur minnenas bråddjup, ett ord och ett namn från det förgångna som helt otippat pockar på uppmärksamhet:
Maserhallen.
Man kan inte vara hundraprocentigt säker, men jag är tämligen övertygad om att jag är den ende som någonsin suttit i Manhattans kanske vackraste teatersalong och tänkt på den arkitektoniskt utmanande, numer kantstötta sporthallen på norra Hagalund i Borlänge
I alla fall i nyktert tillstånd.
Men det råkar vara Roxette jag ser, i Roxette ingår som bekant Per Gessle och första gången jag "träffade" honom stod han tillsammans med sina bandmates i Gyllene Tider på en provisorisk scen i den så kallade A-hallen i den där kolossen mitt emot Hagaskolan.
Det var, visar en snabb sökning på nätet, 28 mars 1981. För drygt 31 år sedan, alltså. Jag minns det verkligen inte som igår, men anstränger jag mig framträder bilder och dofter och stämningar. Flickornas skrin när Per skakade på sin då helt blonderade kalufs. Den gälla allsången till Flickorna på TV2. Elektriciteten i luften, nästan lika tät som när Mats Carlsson laddade niometersbössan i samma lokal. Gyllene Tider var större än skivat bröd på den tiden och försatte min hemstad i trans.
Allra bäst minns jag dock, tyvärr, att jag bevittnade ett offentligt samlag. Högt upp den södra läktaren, den som vetter mot stan, hade en ung tjej dragit upp kjolen och hasat ner på rygg på en bänk och över henne låg en välgödd raggare med naken, inte helt attraktiv rumpa i vädret och bökade i otakt.
Det var chockerande syn för en trettonåring och jag kom aldrig riktigt över den.
Maserhallen var mitt hem under tonåren, jag var alltid där; spelade handboll med Kjelle Fredriksson som John Tortorella-artad tränare, genomlevde fikapass längre än Leffe vaktmästares hela kvällsskift, spanade på tjejernas jazzgymnastik, slogs med en som hette Svensson och klättrade en gång till och med över en av de där jättelika betongbågarna som spänner över hela byggnaden – ett vågspel jag idag, när jag knappt vågar gå över en gata, inte kan förstå, men jag ville förmodligen impa på Lotta Ernfridsson.
Men övre sektionen på södra läktaren undvek jag alltid. Minnet därifrån var för motbjudande, ett trauma i klass med blodpuddingen i Tångringsskolans bespisning.
Nu sitter jag alltså i en helt annan världsdel och ser hallänningen som satte Borlänge i brand för 31 år sedan och jag har trevligt; Roxette modell 2012 låter mycket bättre än jag föreställt mig och Gessle är lika cool popstjärna då som nu..
Men framförallt:
Inga korpulenta raggare jufsar i bänkraderna...
