Anderas Nordström: En slags vänskap att sörja
Relaterat
Artikelbilder
Andreas Nordström, krönikör.
En vän berättade en gång hur han stod och rakade sig. Året var 1970. I bakgrunden pratade radion för sig själv. Det blev nyheter. En röst meddelade att Jimi Hendrix avlidit. Min vän tappade rakhyveln i handfatet och föll i gråt. Han kände inte Hendrix. Inte alls. Han tyckte bara väldigt mycket om honom.
Det är märkligt det där. En människa dör, någon som vi kanske bara sett på tv, och så drabbas vi med sådan kraft att vi tappar fotfästet. Det är lite skamligt. Nog borde väl hjärtat veta bättre och hejda sig en aning. Om inte annat så av etikettsskäl.
Mig har det hänt några gånger. Senast när komikern Mitch Hedberg dog 2005. Men den allra starkaste upplevelsen vältrade sig över mig när jag läste tidningen på Hedemora stadsbibliotek 1991 och noterade en liten notis. Man skrev att skådespelaren Klaus Kinski dött i en hjärtinfarkt. Jag fick behärska mig för att inte börja gråta. Jag begrep ingenting. Varför satt jag där och snörvlade över en tysk farbror med jättekonstig frisyr? Jag hade bara sett en handfull filmer med Kinski. De flesta av dem bedrövliga. Som thrillern Crawlspace där han spelar sonen till en nazidoktor som mördar kvinnor i en fuktig källare. Först då insåg jag att jag måste ha beundrat Kinski, ändå.
Jag kommer att tänka på allt detta när jag dumscrollar mig fram på Facebook. Statusuppdateringarna rullar förbi på mobilens display. Allt är som vanligt. Ingenting har hänt. Han som berömmer sig själv hela tiden har bytt profilbild, igen. Hon som bara beklagar sig lyssnar på Lars Winnerbäck. Jag känner hur självföraktet sväller inom mig. Marx hade fel. Det är Facebook som är opiumet.
Men så just när tunnelbanan lämnar Råckstas perrong stelnar jag till. En ytligt bekant har lagt upp en bild. Det är ett gammalt fotografi. Svartvitt. Kan det vara taget tidigt 60-tal? Det föreställer en ung man. Jag känner igenom honom ögonblickligen trots att jag aldrig sett bilden tidigare. Det är blicken. Den är som en laserstråle som kan tränga genom väggar. Det är knappt jag vågar möta den. Det är Kinski på bilden och känslorna kommer tillbaka på en gång.
Jag försöker förstå varför. När jag kommer hem tittar jag på dokumentären "My best fiend" om regissören Werner Herzogs stormiga vänskapsförhållande med Kinski. Då kommer uppenbarelsen: Klaus Kinski gjorde allting på dödligt allvar. Dygnet runt. Han var förmodligen en människa som borstade tänderna med livet som insats. Tänk att ha det modet, att ta allting på allvar. Det går knappt att föreställa sig.
Sedan tänker jag, kan det vara så att beundran är något som är besläktat med kärlek? Att det är något vi inte kan kontrollera? Det bara händer. Min vän hade turen att beundra en gitarrist som förändrade musikhistorien. Själv råkar jag beundra en tysk farbror med jättekonstig frisyr.
