Maffian som kvalitetsstämpel
NEW YORK. Sitter en kväll och karvar i en förunderlig biff på stekhuset Sparks på 46:e gatan – och Tony Soprano blir inte ihjälskjuten utanför den diskreta entrén.
Relaterat
Fakta
Orsaker till extas...
HOPE SPRINGS. Det görs inte många Hollywood-filmer man vill tipsa sin mamma om – alltså välskrivna och välregisserade vuxenfilmer om riktiga människor man kan tro på. Men den här David Frankel-regisserade feelgood-historien, med underbara duon Meryl Streep och Tommy Jones i rollerna som makarna som försöker få gnista i sitt stagnerade äktenskap, är en sån. Varm, rolig, vemodig, allvarliga och framförallt raktigenom trovärdig. Så där hör du morsan – se Hope Springs!
TRUE ROMANCE. Det här är tvärtom raka motsatsen till något man vill rekommendera sin mamma, men det är likafullt en av mina favoritfilmer alla kategorier och eftersom regissören Tony Scott fruktansvärt nog tog sitt liv förra helgen såg jag om den i veckan och herregud vilken kick. Den knivskarpa serietidningsestetiken, den suveräna musiken, Elvis-blinkningarna, James Gandolfini pre-Sopranos, Brad Pitt som hopplös stoner och scenen där psykopaterna Dennis Hopper och Christopher Walken möts...det är rent guld.
RICK ROSS. Titta på bilder av Rick Ross. Då vet ni hur sensommarens bästa hip hop-album, God Forgives, I don't, låter. Den vådligt skäggige Miami-bjässens musik är lika mustig, biffig, farlig och dödligt cool som han ser ut.
CHARLESTON, SOUTH CAROLINA. En av amerikanska östkustens allra vackraste, charmigaste och mest vibrerande små städer. Och den här helgen kör jag dit. Det känns fint det.
MARLEY. Jag vet inte om någon jämnårig i Borlänge måhända minns, men det fanns en tid när yours truly, som en annan Nedre Tjärna-rastafari, gick omkring i full reggae-regalia och älskade Bob Marley högre än något annat. Exakt varför jag berättar det är oklart, för man behöver alls ingen sådan bakgrund för att bli hypnotiserad av den här Kevin MacDonald-dokumentären om den jamaicanska guden, just utgiven på dvd och blueray. Det räcker att man gillar musik.
MITT ROMNEY BLUES. Den amerikanska valhöstens stora hit, skriven av strängekvilibristen Ry Cooder – ur hundens perspektiv. Ja, den hund republikanske presidentkandidaten Romney en gång band fast på biltaket under en roadtrip med familjen. Obetalbart. Hela Cooders nya album, Election Special, är fullspäckad av den sortens båda arga och fyndiga politiska knallskott.
Men det behövs inte heller; Sparks har redan vunnit den sortens jackpot...
Julhandeln hade just börjat varva upp i kvarteret när Big Paul Castellano, boss för beryktade maffiafamiljen Gambino, vid 17-tiden 16 december 1986 kom ut från den rustika krogen och vaggade mot en väntande limousine.
Samtidigt lösgjorde sig två skumraskfigurer i ryssmössor (!) ur skuggorna, drog varsitt vapen och öppnade eld. Ögonblicket senare låg både Big Paul och hans chaufför döda i varsin ryslig blodpöl.
Mordet utfördes på order av John Gotti, en så kallad capo– ja, en Carl-Johan Bergman ungefär, om man ser mig som boss... – som hade tröttnat på Castellanos påstått självbelåtna ledarskap och i strid med alla heliga gamla sicilianska regler orkestrerade ett regelrätt myteri.
Han blev strax därpå ny Gambino-boss (och tog vad det led, på grund av patologisk fåfänga och enfald och indiskretioner, med sig hela familjen ner i avgrunden, men det är en annan historia).
Och Sparks blev en av stans populäraste krogar.
De luttrade new york-borna tyckte förstås det var otrevligt med ett brutalt mord i självaste Midtown mitt på blanka eftermiddagen, men framförallt såg de det som den ultimata restaurangrekommendationen.
Om en gränslöst förmögen maffiaboss äter där måste ju maten vara formidabel, löd den lätt cyniska logiken. Så sedan dess har det varit fullt på Sparks – och det sägs att varje New York-krögare med självaktning nu drömmer förbjudna drömmar om en Cosa Nostra-uppgörelse utanför dörren.
Jag har inte mer moralisk resning än nån annan, så jag ränner där så ofta jag har chansen, av samma anledning, och jag kan bekräfta att det allmänna antagandet för 26 år sedan var alldeles korrekt. Det finns många eminenta stekhus på Manhattan, men inget som slår Sparks.
De serverar biffar som inte bara är så tjocka att Sanna Kallur skulle ha svårigheter att klippa dem utan dessutom möra som nygräddad mjukost, drajjorna har obetydligt nättare mått än oljepannan i en genomsnittlig svensk villa och atmosfären i matsalen – rena hangaren, fast likafullt – skulle få Gudfadern-författaren Mario Puzo undra varför han aldrig lyckades beskriva maskulina old school-miljöer på riktigt.
Dessutom är det en särskild sorts skamlig kittling att snegla mot dörren då och då.
Men vet aldrig, någon kan ändå vilja förära Sparks en ny handräckning och ta någon av Tony Soprano-epigonerna vid bordet intill av daga.
