Att fylla det tomma hålet
Relaterat
Artikelbilder
Pers Anna Larsson - hovsångerska med egen konsertlada i Vattnäs.
Jag läste någonstans att Ingmar Bergman sa till en ung filmregissör att man måste ha ett nytt projekt på gång efter varje stor succé. Annars kan man bli deprimerad.
Det låter ju, i dessa tider av medvetenhet om utbrändhet och överansträngning, rent hälsovådligt.
Bota utmattningen efter ett hårt arbete med mer arbete.
Men faktum är att det största problemet för oss frilansare är att vi inte har en arbetsplats att gå till. Vi har ingen fysisk, trygg plats där vi kan tala med de andra på jobbet, vi har inte arbetskamrater som finns kvar efter sista föreställningen, annat än för en arrangerad kaffe eller en skypestund.
Faran finns att vi efter en stor ansträngande uppgift sitter ensamma hemma och tappar styrfart. Många i mitt yrke klarar inte de stora svängningarna. Man befinner sig högst upp ena dagen, får applåder och beröm, för att nästa sitta ensam hemma och undra vem man är. Vad finns det för lösningar på deppigheten som infinner sig som ett brev på posten ett par dar efter scenbelysningen efter sista föreställningen släckts?
Ja, man kan ju börja dricka alkohol i avsevärda mängder, funkar väldigt bra. Man blir genast glad och go men det har sina kända biverkningar. Eller man kan ägna sig åt matmissbruk eller träningsnarkomani, båda allt för vanligt ibland operasångare. Jag personligen tycker den bästa medicinen är att ringa maken och gråta och skälla för allt är ändå alltid hans fel och han orkar kanske inte alltid lyssna och då passar jag på att skälla för det med. Sen tar man hand om sig ett par dagar och umgås med nära och kära. Och sen- sen, med en idiots envishet, planerar man upp sitt nya liv. Med nya projekt och utmaningar.
Själv sitter jag just nu på ett hotell i Brisbane, Australien. Jag är på turné med Hamburgoperan och har väldigt trevligt med kollegorna, men det gör fysiskt ont i mig efter att vi rott 14 framföranden i hamn på 16 dagar i Vattnäs i somras, mina ben värker, armarna, min hjärna vill inte tänka, inte planera, bara vara i nuet. Jag orkar inte fundera en sekund mer på geggiga åkrar, regi, sångtexter, artistkollegor som fastnat på tåget eller om det finns toapapper på publikens toaletter.
Jag har just ringt hem och ryat och bråkat, maken vet vad det handlar om, han lyssnar så mycket han orkar och håller med mig om allt. Nu ska jag ringa ihop vänner på kräftskiva och så ska jag ägna mig lite åt min favoritsport shopping.
Sen kan jag väl anses redo för de nya utmaningarna som väntar i höst i Wien, Berlin och Milano.
För man gör ju som Ingmar Bergman säger.
HOVSÅNGERSKA
med egen konsertlada i Vattnäs
