Några betraktelser utanför CV-mallen
Jag befinner mig i floskelprosans land sedan snart ett år, och även om jag håller hårt i mitt pass för att säkra utresan, misströstar jag ibland.
Relaterat
Artikelbilder
Karin HåkansonFotograf: Lars Dafgård
Jag befinner mig i floskelprosans land sedan snart ett år, och även om jag håller hårt i mitt pass för att säkra utresan, misströstar jag ibland. Landet heter Utanför arbetsmarknaden, och dess landskap består av jobbsajter, utbildningsreklam, cv-mallar, karriärtips, karriärcoacher. Mitt pass är ansökningsbrevet. Där tampas jag och tangentbordets deleteknapp med ord och fraser som krupit under skinnet: Positiv, engagerad, stresstålig, flexibel, utåtriktad, nyfiken.
Nyligen sökte jag jobb som ”Sveriges bästa lärare” på ett utbildningsföretag i Göteborg, trots att jag inte ens vet om jag hör till de bästa lärarna i stadsdelen där jag bor. Vi var 300 sökande, 45 av oss kallades till gruppintervju. Där skulle vi ge en tre minuters ”intresseväckande presentation” av oss själva ¬– inför de andra som sökte samma jobb. Det kändes som uttagningen till Idol. Sveriges bästa lärare berättade nu om allt de brinner för på jobbet och fritiden: från fotosynteser och poesi till basketträning och utmaningar i största allmänhet. En idrottslärare slog ut med armarna: ”Ta mig, och jag lovar att ni får en lärare som satsar allt och lite till!”
Med nävarna i diskbaljan efter middag med småkillarna, rannsakade jag min egen insats; om jag ”satsat allt” under presentationen och den efterföljande ”speeddejtingen” med arbetsgivarna. Jag hade, uppriktigt nyfiken, frågat en del om företagets utbildningskoncept med färdigt undervisningsmaterial, och undrat hur stor frihet man har som lärare att använda annat material och egna uppslag. Jag frågade några saker till, trots att utrymmet för de sökandes frågor var litet. Att fråga är mitt sätt att visa intresse, att visa att jag är en tänkande människa, vilket ju kan vara bra om man aspirerar som landets bästa lärare. Men jag förväntades nog vara nyfiken på ett helt annat, mycket härligare sätt.
Apropå skola kommer jag osökt att tänka på Bob Hanssons dikt i Lugna puckarnas mosebok, där den tystlåtne pojken i andra klass plötsligt räcker upp handen: ”Fröken, jag är nog för blyg, för blyg för att vara här”. Och så travar han helt sonika ut ur klassrummet, flankerad av en gapande frökenmun.
”First impressions last” lyder formeln som aldrig varit viktigare än nu. Det är ingen blomstertid för blyga violer, och inte heller för dem vars kvaliteter visar sig i längden. Det är paradoxalt att samtidigt som företagen skriker sig hesa i jakt på kreativa anställda, så skapar floskeljargongen en alltmer uttjatad mall för vad en framgångsrik människa är.
Och ta den aktuella situationen med OKQ8, som nu stöper alla stationer i en form: samma rutiner, samma varor, samma schema – ja till och med hur man hälsar kunderna är föremål för centralstyrning. Utrymme för kreativitet? Att vara positiv och flexibel kan ibland översättas till att vara nöjd och hålla tyst.
Karin Håkanson
…som för tillfället vikarierar på tidningens nyhetsredaktion.
