Nyligen besökte jag och min fru konstnären Claude Monets trädgård i Giverny utanför Paris. Claude Monet är en av de mest framstående impressionisterna och han skapade också en fantastisk trädgård med dithörande näckrosdamm och en japansk bro.

Just då var blomningen som intensivast – färgprakten ögonbedövande och man kunde överallt se konstnärens hela palett skapad av moder natur.

Ett glädjande inslag var alla skolbarn som kom till trädgården – långa rader av barn som ledsagades av målmedvetna lärare, som pekade och förklarade och som givetvis försökte överrösta alla unga ivriga barnröster. Detsamma är det när man i Frankrike besöker museer, konsthallar, slott och katedraler. Överallt skolklasser som guidas runt av nitiska lärare. I Frankrike är kultur viktigt för skolan och ett självklart inslag i all utbildning.

Man ska känna till sin historia – eftersom den tillhör alla – och konsten är en given del av det franska kulturarvet.

Här hemma är vi lite försiktigare. När vi kommer in på ämnet konst, så vill vi gärna skilja på finkultur och populärkultur. Men är det egentligen någon skillnad? Handlar det inte bara om att våga uppleva – mer än att förstå.

Förstår vi koltrastens sång? Nej, men vi kan uppskatta den och ta den till oss. Njuta av skönheten.

Ordet finkultur är mer en raljerande stämpel än en faktisk klassificering. Kulturen och konsten tillhör alla och alla är välkomna in i den kulturella trädgården.

Skolan pratar idag om att öka resurserna till naturvetenskap och matematik för att med detta skapa världens bästa skola – och det tycker jag är bra – men samtidigt så drar man ner på resurserna kring barns skapande verksamhet. Att måla, rita, dansa och sjunga har tyvärr hamnat på undantag. Trots vetskapen att världens bästa skolor innefattar hela människan, där naturvetenskap och humaniora går hand i hand och kompletterar varandra, precis som kostcirkeln med både fett och fibrer.

Den nationella satsningen på skapande skola kan ge en ny ingång för kultur i skolan. Men då måste vi ge våra barn tillgång till god kultur där de själva får bli aktiva deltagare och inte bara passiva kulturkonsumenter.

Vi som vuxna måste bli mer delaktiga i skolans verksamhet men också i hela civilsamhället, så att vi alla kan vara med att forma vår framtid och inte låta bocken bli vår trädgårdsmästare.

Vi har inte bara rättigheter utan också skyldigheter att förvalta och utveckla vårt kulturarv till nästa generation. Här är självklart barnen vår största tillgång. Därför behöver vi lyfta fram barnen, våra små trägårdsmästare, som med kärlek och ömhet en gång ska ta över och förvalta hela den kulturella parken.

En trädgård är inte bara det vi ser utan den består också av ett rotsystem som är lika viktigt som det som finns ovan jord. Och det är viktigt att också vara medveten om rotsystemet, dess historia, dess kultur men också andras människors kulturer och historia. Utan kunskap står vi utan ett stadigt fundament för vår livsresa, och förr eller senare så kommer vi alla att ställa frågan: Vem är jag egentligen?

I vår svenska trädgård - precis som i alla levande miljöer - kommer det ständigt nya, vackra plantor – nya färger som bidrar till vår kulturella mångfald.

Detta blir extra tydligt under midsommartiden då vi firar vår andliga nationaldag – naturen visar upp hela sin prakt efter en lång vintervila, och vi känner att vi har hela sommaren framför oss.

Vi visar upp det bästa vi har, dräkter, spelmansmusik och gemenskap. Samtidigt får vi inte glömma bort att allt detta, som vi kallar för tradition, bygger på inspiration och plantering av nya plantor från grannar och andra länder. Plantor som vi sedan förvaltat, förädlat och vattnat genom generationerna och gjort till våra egna.

Vi är alla en del av denna helhet som fortsätter runt hela jorden. Och ser vi oss själva utifrån rymden, så bor vi ju alla på samma plats – vi bor ju bara olika långt ifrån varandra.

Jag arbetar både som länskonstnär och konstkonsulent för hela Dalarna på uppdrag av Landstinget Dalarna och Statens Kulturråd.

Jag får i mitt arbete se det mesta av konsten här i Dalarna. Och det är en fantastisk bukett av konsthändelser som blommar upp under sommaren från norr till söder.

Vi har många nya odlingar som bygger på tradition och mångfald. Avesta Art i Verket vid Avestaforsen är Dalarnas största satsning på samtidskonst. Avesta Art presenterar samtidskonst i samklang med slaggstensväggarnas uttrycksfulla inramning. En framtida konsthall för barn är en ny inbjudan till den unga generationen att aktivt få delta med konsten.

Innanför det gamla valsverkets väggar i Smedjebacken finns Meken, ett kulturhus för nyskapande utställningar och kreativa möten. Arkivhuset i centrala Smedjebacken är också en progressiv konstaktör. Tre spännande skärningspunkter där kultur och industriarv möts i Bergslagen.

Mentalvårdsmuseet i Säter har odlat fram en ny avdelning för särlingskonst. En mycket viktig pusselbit i förståelsen av människan och konst som vi inte får glömma bort.

Carl Larsson gården i Sundborn har vidgat sin repertoar med utställningar i den gamla kvarnen och Zornmuseet i Mora inbjuder nu också andra artister till samlingarna, i sommar med konstnärinnan Julia Beck.

Rättvik har sitt eget Folkmusikens hus med konserter och konstutställningar och musikarenan Dalhalla är nog Dalarnas största kultursatsning hittills.

För att nu inte tala om alla våra kyrkor som sjuder av aktiviteter med kulturella inslag under hela sommaren. Till detta ingår projektet Sjätte-sinnet som för tredje året, 2013, kommer att visa samtidkonst i det kyrkliga rummet, stöttat av Västerås stift.

Ja överallt så odlar man sina kulturella trädgårdar.

Här i Leksand vill jag peka på ett fantastiskt konstprojekt. Det är konststigen Se människan på Åkerön, inte långt härifrån, som är ett konstprojekt där konstintresserade personer med olika funktionsnedsättningar och tillsammans med konstnärer hittar spännande uttryck och språk för en konstpaus och upplevelser i naturen med tillgänglighet för alla.

Och nu slutligen står vi alla här vid den senaste kulturella planteringen.

Konstverket-installationen Via Sacra av konstnären Ebba Matz. Via sacra är till ytan Dalarnas största konstverk och helt klart det intressantaste. Konstverket sträcker sig runt hela kyrkan, med en början här vid den gamla skampålen och slutar med uppståndelsen vid korset med andaktsplatsen.

Via Sacra bjuder på många dimensioner. Att placera ett konstverk på en starkt historisk och kulturell plats är inte enkelt. Det får inte kännas främmande och skall förhoppningsvis finnas kvar om 300 år som en årsring från vår tid. För att uppnå allt detta måste konstverket förena många dimensioner och det tycker jag Ebba Matz har gjort med sitt verk.

Konstverket består av 15 kluvna stenar som öppnats och polerats så att mineralernas yta framträder som speglar. På stenarna har texter från Kristi Lidandes vandring huggits in där varje stenpar symboliserar en station på den heliga vägen, Via Sacra. Här kan vi nu odla den inre trädgården, med stenarna som meditationsplatser, pauser. Vi kan sätta oss ner och betrakta den vackra omgivningen kring kyrkan. Stenarna blir en anhalt i en pilgrimsvandring.

Vi kan också se stenarna som en öppen bok – där vi kan läsa miljarder år tillbaka i tiden. Till en tid då stenarna blev till – från evigheten.

Ett konstverk kan blomma i många hundra år men det krävs att man vattnar och vårdar minnet. Slutar vi vattna så vissnar det ner för alltid.

Låt oss därför tillsammans vara de som fortsätter att vattnar kulturen och som bär det rika kulturarvet vidare.

Glad sommar.

Jordi Arkö

Konstnär och konstkonsulent i Dalarna