Om kärleken till orden
- och behov av en skrivpaus
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Hasse Holmberg / SCANPIX
Marcus Birro tar paus från krönikeskrivandet i Dalarnas Tidningar och dt.se.
Fakta
På Birros lista...
1. Sommaren. Trots allt. Vad ska man göra? Det är ju den här sommaren vi har. Inte så mycket att gnälla om, bättre att gå ut och sätta en stol i solen och sedan sjunka ner där tills hösten kommer
2. Midsommar. Sveriges riktiga nationaldag. Underbar på alla sätt, oavsett väder. Sill, färskpotatis, jordgubbar, subtilt kolsyrat mineralvatten. Underbart. Tyvärr jobbar jag med fotboll i TV4 ,men en tallrik sill och några rädisor får det ändå bli.
3. Mario Balotelli. En utsökt galning.
Min kärlek till svenska språket är nog den kärlek jag vårdat bäst genom åren.
Att formulera sig är en skatt. Jag kan ingenting annat än att skriva, hela mitt liv handlar om att efter bästa förmåga försöka sätta ord på den storm som rasar i mitt hjärta, och därför också med största sannolikhet rasar även i ditt hjärta.
Ibland är våra försök att slita loss oss själva från varandra rätt rörande.
Jag minns när jag läste mästerverket På spaning efter den tid som flytt, hur den öppnade dörren in till en underbar värld av igenkänning och tröst. Gunnel Wallquist har översatt verket, som i sitt omgång och innehåll är bland de mäktigaste i världshistorien. 1950 började hon sitt arbete. Hennes yrkesliv har varit ett kall.
Hon får romanen att skimra, glöda, vibrera. Hon får boken att verka som om den var skriven på svenska. Hon är en mästare.
Jag tänker lite på översättningar efter att ha fått ett fantastiskt bibelord skickat till mig från Lukas B.
Det handlar om 5 Mos 33:26-27.
Så här lyder den:
"Ingen är som Israels Gud, han som far fram över himlen till din hjälp, på skyarna i sitt majestät. En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar..."
En fantastisk text, på alla sätt. Konkret men poetisk, mäktig, drabbande men lättbegriplig.
När jag något senare ville läsa den igen bläddrade jag i Bibeln i min telefon, till samma stycke, men nu står det:
"Ingen är som Jeshuruns Gud. Han rider över himlen för att hjälpa dig, majestätiskt rider han på moln, Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den Eviges armar.
Det är verkligen inte lika bra. Det låter illa och jag blir alls inte lika berörd. Det är som att riva ett slott och bakfull spika upp ett gammalt plank där istället.
Språkdräkten är synnerligen betydelsefull, men här har det blivit helt fel.
Sommaren då? Är den här eller? Regnar det? Är det kallt? Har det vänt än? Det gör ju det så här års. Vänder och blir mörkare. Vi väntar och väntar på sommaren och så plötsligt är den över, plötsligt faller regnet över sjön, mot fönstren i sommarstugan och vi funderar på om vi ska bära ner sommarbordet i källaren, vika ihop plastduken, sortera glasen, ta en promenad, kolla om det hänt något i världen, men det enda som händer är att vi åldras, och drömmen är väl att vi ska åldras som Bibelns åldrande språkdräkt, att tiden ska slipa ner våra vassa och fula kanter och göra oss vackra hela vägen in i livet, ut ur livet.
Av olika anledningar blir detta min sista krönika på ett tag. Jag har skrivit regelbundet på den här kultursidan ända sedan 2006. Det är lång tid. På sista tiden har jag upplevt ett visst motstånd lite överallt rörande mina texter. Då är det bättre att backa undan lite, ge andra rum och ljus.
